Kände för lite förnyelse, så välkomna till till min nya blogg!

Förutom det rent konkreta med dalande form och förlorade träningspass så finns det ytterliggare en baksida med att gå runt och vara skadad en längre tid. Man tappar en del av sin identitet, det där "löpar-jaget". När kollegorna i fikarummet pratar om Stockholm Marathon, Göteborgsvarvet och Vårruset finner jag lite snopet att jag, liksom dem, står som en åskådare till allt detta. Känner ett behov av att säga, typ, "Jag skulle ha varit med, jag brukar vara med, det är mig ni pratar om, men jag har en liten skada.... osv". Men inser tack och lov hur patetisk jag skulle låta och väljer att sitta tyst och lyssna. Och känner mig lite förvirrad. Om jag inte är Maria som springer, vem är jag då? Bara Maria? Vem är hon?

En liknande identitetskris hade jag för ca 8 år sedan (hjälp vad åren går!) när jag slutade voltige. I 7 års tid hade jag tillbringat så gott som all ledig tid i manegen eller i någon gymnastiksal, och när jag inte tränade så tänkte jag på voltigen. Allt handlade om det, jag levde verkligen sporten. Så, 16 år gammal flyttade jag till Forsmark, laget splittrades och allt förändrades. Jag gjorde några försök att klamra mig fast vid mitt gamla liv genom att pendla in till Uppsala på helgerna och träna med ett lag där. Men givetvis funkade det inte i längden. Det var bara att inse: Jag var inte längre en voltigör. Den krisen jag då gick igenom var ingen dans på rosor, jag var en rätt förvirrad tjej som tafatt försökte hitta sin plats i stora världen. Felet jag gjorde var att jag under flera års tid sökte substitut för voltigen, provade andra sporter som kunde bli "min" grej, så jag visste vem jag skulle säga att jag var när jag presenterade mig för nya människor. Jag köpte MTB, klättergrejor, provade kampsport och började rida igen. Men jag tog aldrig reda på vem Maria var.

Sen började jag springa. Fastnade för det.

Och jag vet nog fortfarande inte riktigt vem Maria är

Har precis packat ryggsäcken, i morgon bär det av på Sörmlandsleden igen =) Förhoppningsvis mer löpning än förra gången. Startar i Östertälje, 12km till Brotorp, ytterliggare 7 till Lida och sen vidare mot Paradiset. Övernattning i vindskydd innan jag fortsätter hemmåt mot Huddinge.

Bara jag, en bok, och ljuden i skogen

Ska bara ta hand om lite trasiga ledband och slitna leder först!

(Inte mina egna, de får tjura på bäst de vill)

Det finns fördelar med att vara skadad. Man har mer tid att göra sånt man annars prioriterar bort, hinner också träna sånt man annars försakar. Man får längta efter att springa.... Och man får tid att känna efter.

Fast den här skadeperioden har jag inte behövt tänka efter så mycket, känslan har istället kommit till mig. Jag vill springa. Älskar det, av någon anledning. Men det känns inte så viktigt att springa fort, inte så viktigt att slå rekord. Jag känner just nu ingen som helst press att prestera. Det är en underbar känsla. Jag bryr mig just nu inte vad andra tycker om min löpning. Det är egentligen bara dumt att göra det, andra har ju fullt upp att fundera över sig själva och sina prestationer. Jag behöver inte bevisa att jag duger genom att springa fort. Men däremot längtar jag efter att testa mina gränser på andra sätt. Ute i skogen. Långt, långt på småstigar och i vackra miljöer.

Jag är på rätt väg, ska bara se till att hålla riktningen någon sånär =)

Och så var det höften. Tjurig som fan. 

Sprang i morse. Lite vilse dessutom så det blev nästan en timme. Hade inte direkt ont medan jag sprang, men mer ont efter... nu har jag en röd snygg elastisk tejpremsa som allierade elastotejpare menar ska kunna hjälpa. Jag är skeptisk.

Min status

Satt uppe sent igår kväll och planerade middagsbjudningen jag har på fredag, med långa dgar krävs lite planering för att få logistik med matinköp, systembolag och tillagning att gå ihop. Även om jag tyckte jag hade rätt klart för mig vad som skulle införskaffas och tillredas så fortsatte min hjärna att fundera över sötma, syra och beska hela natten, och till följd av detta vaknade jag 02.47 och tyckte det var morgon. Fortsatte vakna med jämna mellanrum till kl 05.50, då gav jag upp, steg upp och gjorde frukost. Sån tur vi ska till Hasseludden 2 dar med jobbet så man får vila up sig! ;-)

 Höftens status

ahhhhhh jag blir tokig på detta! Ena dagen bättre, andra dagen som vanligt. Hur ska jag göra? Vila? Träna? Stretcha? Ja ja, jag är sjukgymnasten, men det tar ju sån jäkla tid! Joggade lite i förrgår, ca 3km, och fick (tror jag) lite mer ont efteråt. Men sen är det som vanligt igen. Fast inte så bra som förra veckan....

Helgen som gick

Sista tentan avklarad och Idrottsmedicinkursen avslutad med flaggan i topp! Jag och Carro tog en extra dag i ett somrigt Kalmar för att slappa och ha det gott. Lite bilder...  (se så nöjd jag är när vi fick nyckeln till en tom relaxavdelning med bastu, fruktskål och öltapp. Samtliga på min topp-10-lista över livets förnöjsamheter)

Den tackar och bockar för 7 vändor i Vilstabacken. Verkar bli bättre av intensiv träning... kanske ny rehabmetod för långvarig smärta? Någon som vill vara med i en studie?

Efter de senaste helgernas skogsutflykter med övernattning inser jag vikten av låg vikt (haha..) Därför blev det en tripp in till min favoritbutik idag igen! Ut kom jag med dessa små skönheter:

Kök - 72g

Kokkärl + stekpanna - 166g

Gasbehållare - 100g

(Whiskeyglaset ingår inte i utrustningen, men det kanske finns i kås-variant och med en miniplunta till??)

Jag sprang alltså premiärmilen i slutet av mars, tangerade pers på 44.57 men drog i tiden så olägligt på mig en överbelastningskada i ett muskelfäste i höger höft. Sedan dess har jag varit förpassad till inlines, rullskidor och gym, fått hoppa över både Varvet och Skövde Marathon....

Frustrationen har varit stor och jag

har  kastat onda blickar på

varje löpare som passerat

Sen gjorde jag en "Matilda" och ignorerade smärtan, packade ryggan och sprang ca 1 mil i terräng, växlande med gång blev det totalt ca 25km. Två dagar senare är jag smärtfri (jag har mina teorier till detta fenomen, men är för trött för att dra dem nu...) 3 dagar senare (idag) är det fortfarande bättre men jag känner av det i vissa rörelser och i stretchingen. I morgon ska jag och Anders springa i Slalombacken!

Vad säger höften om det? Spänningen är olidlig...

Jag tänkte skriva om min höft, att den efter fredagens mini-camp känns mycket bättre, att jag sprungit till simhallen idag och att jag är rädd att sova för att vakna och kanske ha ont igen.

Men låt mig istället skriva om en liten flicka som jag

fick nöjet att dela bastu med efter simningen

Jag ligger på översta sitsen, ensam i bastun, då en mamma och hennes dotter ca 3 år kommer in i bastun. "Sätt dig längst ner" säger mamman, varpå flickan klättrar upp på andra sitsen. Mamman sätter sig längs ner. Flickan: "Varför är det en kastrull där" och pekar på hinken med vatten och skopa. Mamman: " det där är en hink med vatten och skopa". Flickan: "varför är den där?". Mamman: " om man vill kasta vatten på stenarna så det blir ännu varmare". Flickan: "Kan vi göra det?" Mamman:" Vi kan ta lite med handen, annars blir det för varmt för dig" och skvätter sedan lite försiktigt på stenarna. Flickan, på små barns snusförnuftiga vis: "Man får inte kasta så MYCKET vatten på stenarna, bara lite". Mamman: "Nej precis, det får man inte." (Inte konstigt att baranen kommer ut i världen med konstiga värderingar...)

Nu kommer det in en utländsk kvinna i bastun, sätter sig ner bredvid flickan, greppar skopan och hivar iväg 4 fulla slevar mot aggregatet. Bastun blir sjukt varm och genom vattenångorna stirrar flickan på den utländska kvinnan med ögon stora som tefat. Mamman: "är det för varm tycker du?" Flickan, försiktigt: "Nej." Mamman: "Ska du följa med och handla sedan?" Flickan: "Ja." Utländska kvinnan hivar på 2 skopor till. Mamman: "Tycker du det är för varmt?" Flickan skakar på huvudet, stirrar fortfarande på kvinnan. Det blir tyst ett tag, sedan säger mamman (nedersta sitsen): "Nej nu tycker nog jag att det är för varmt, och så är jag hungrig.. Sitter du kvar om jag går och duschar?" Flickan, andra sitsen, nickar. Mamman går ut. Utländska kvinnan hivar på ytterliggare 2 skopor, till synes helt omedveten om konversationen bredvid. Det är nu så varmt i bastun att luften bränns och JAG funderar på att gå ut, men jag ligger kvar för att se hur det hela utvecklar sig. Jag har nästan gett upp när mamman sticker in huvudet och frågar om de inte ska gå och klä på sig och åka och handla. Flickan kliver då ner till första sitsen, tar ett bestämt grepp om hinkens handtag, tittar upp på kvinnan och bär med sig hinken ut ur bastun! Jag exploderar i skratt och följer efter. Jag fick en ny idol. 

Slutade tidigt igår, tog 15-tåget från Eskilstuna. Planen att hoppa av i Södertälje för vidare pendeltågsfärd till Östertälje och därifrån till fots vidare hemåt höll dock på att gå om intet... ty sömnen anföll som en myggsvärm i träsket och en nyvaken Maria är ingen fröjd att ha att göra med. Motivationen på minus och en längtan efter godis och TV höll på att stjälpa hela planen. Som tur är vet jag efter 25 år med mig själv att man inte bör lyssna på mig när jag sovit en middagslur...

Så, planen fortskred, och 30 min senare traskade jag iväg längs leden in mot skogen. Första etappen innehöll 12 friska kilometer fram till Brosjön. Växlande skogterräng, grusväg och mindre asfaltsväg och ska sanningen fram så var det rätt segt, jag var riktigt trött när jag kom fram. Sprang bitvis och just det gick dock oväntat lätt 'nd[, trots 10kg packning. Antar att all styrketräning och rullskidåkning inte varit bortkastat. Höften fanns där och påminde och gnällde lite men gjorde inget större väsen av sig. Väl framme i Brosjön blev det en kort rast och en halv chokladkaka. Fortsatte sedan, springandes, vidare mot Lida 7km. Och nu! Ny energi, lätta ben, vacker väg, och efter 8 veckors väntan fick jag uppleva löparglädje igen! Och vad jag njöt av den. I nästan 5 km njöt jag, sen tog jag det säkra före det osäkra och växlade ner. Det gick fort och lätt att komma till Lida där jag nyttjade stugområdets toalett och tvättade av mig lite och fyllde vatten.

Vidare på sista etappen, ca 6km till vindskyddet jag utsett till natthärbärge. Fylld av lycka efter springturen fortsatte jag i samma anda och det blev 6 kilometers växlande mellan gång och jogging. I samma stund som jag började se mig om efter vindskyddet föll de första dropparna, och precis då jag tänkte stanna för att ta på mig regnjackan dök den lilla hyddan upp bredvid stigen. Efter ombyte, middag och lite bokläsning somnade jag gott till älgarnas bökande ute i den torrlagda fd Kvarnsjön.

I morse fortsatte jag vandrades hemåt, och eftersom jag förbjudit mig själv att springa tog de sista 16km dryga 3h att avverka i terrängen.

Efter en shopping-och fikatur på stan sitter jag nu och väntar på bror och svägerska som ska på partaj i Solna och brorson Leo som ska hålla mig sällskap i kväll! Det blir pizzabak och godis =) Och höften? oförändrat tror jag. Den liksom gör lite småont hela tiden men verkar inte ha förämrats. 

Lite bilder från turen...

Egentligen skulle man kunna träna bara det man gillar. Hoppa alla grispassen, slippa träningsångest och gruvsamhet. Fast det funkar inte så. Inte för mig, inte för någon som tränar mer seriöst än den glade vardagsmotionären.

För det är någon särskilt att göra dessa pass, att ta sig över sina egna motståndsbarriärer och inse att det faktiskt var ok.

Eller inse att att det var precis så jobbigt och trist som väntat, men att man klarar det ändå. Man måste utanför sina egna bekvämlighetszoner för att utvecklas, både fysiskt och mentalt. Ta den där disskusionen på jobbet, stå för sin åsikt i gänget, springa den extra intervallen, lägga på ett kilo till på skivstången...

Jag har några hatpass, och ett av dem är intervaller på gymmets roddmaskin. Just för att det är så äckligt tråkigt och jobbigt måste jag göra dem emellanåt, och igår var en sån dag. Grymt skönt att släppa på spännbanden runt fötterna efter den 7e intervallen och jag njuter än idag av att det är så länge tills nästa gång. Dessutom är jag övertygad om att man inte får uppleva de där härliga guldpassen och man aldrig genomlider ett riktigt grispass...

Har hållit på att greja på balkongen ett tag, resultatet såhär långt! (kolla Danne din säng är på plats =)

En bild på vår fina prickiga tapet som nu pryds av ett foto från Japanresan fick vara med också

Efter lite pusslande och ett par ompackningar var allt på plats- Tält, sovsäck, liggunderlag, kök, mat, vatten, karta, underställ, jacka och en bok- i en 35 liters löparrygga! Tack och lov för det fina vädret, för det fanns inte en kubikcentimeter kvar för varmare kläder. Tog tåget en station till Huddinge där jag klev på Sörmlandsleden etapp 6:1 (14km). Började gå, men redan ovanför första backen började det rycka jogg-nerven och jag testade på några små springsteg... verkade funka. Och så fortsatte det den närmaste milen, växlande gång-jogg (joggade givetvis så fort jag anade ett möte på leden vilket följdes av många uppmuntrande ord- egot måste få sin boost också).

Efter nästan 2h kom jag in på etapp 6 som går mellan Lida och Paradiset, där jag tog av österut mot Paradiset. Här började rapporter från Göteborgsvarvet droppa in från familj och klubbkamrater, och då beskedet kom att jag fortfarande innehar familjerekordet var jag tvungen att jogga två hela kilometrar i sträck. Det som var så bra var att ryggsäckens höftbälte tryckte precis över höftbenen där smärtan i höger höft sitter, så jag visste inte om det var höften som gjorde ont eller ryggan som skavde. Valde att tro på det senare och fortsatte jogga. Hade ca 4km kvar till det tänkte nattlägret och kände mig löjligt pigg. 

Väl framme visade det sig att jag skulle få sällskap av ett par i min ålder och hennes pappa som var ute och testade utrustning inför en kommande fjälltu. Nog för att jag älskar ensamheten när jag är ute i skogen, men det var rätt trevligt med en pratstund i kvällsolen innan jag kröp in i tältet med Schlager i öronen.

Schlager ja- dessa sångtävlingar. Det och mässor är något jag aldrig kommer att inse hur fantastiskt dåligt det är innan jag upplever det. Gång på gång på gång. Jag går på mässor, hälsomässa, fritidsmässa, utemässa, matmässa, husdjursmässa, chokladmässa och designmässa bara för att förundras över hur folk i denna trängsel orkar vara som gamar på gratisgodiset. Går ut efter en timme och säger att aldrig mer... Lika är det med melodifestival. När jag var liten var deten stor grej, vi laddade med röstlappar, godis och popcorn och hela familjen satt soffade framför TV:n. Det är inte samma sak idag. Jag borde inse att stämmningen satt mer i godisskålen, förväntningen och sällskapet än i framträdandena på TV:n. Och hur tänkte jag nu egentligen? Jag menar- radio??? Nåja, jag insåg snabbt mitt misstag (igen) och övergick till Haruki Murakamis "What I talk about when I talk about running".

Vaknade tidigt av att jag frös. Oroar mig lite för detta, att jag fryser så j***a mycket så fort kroppen går i vila. Trots dunsäck och ullunderställ är jag som en djupfryst fiskpinne framåt 5-tiden. Hur ska det gå uppe i fjällen i höst? Nåja... gick upp, packade ihop och kokade gröt i ett hast för att komma ut på leden och få upp värmen igen. Väl i rörelse gick detta fort, och snart tog jag rast i morgonsol och vilade de där missade sovtimmarna på morgonen. Underbart skönt.

Kom efter en liten omväg fram till Rudan där jag köpte en kaffe och tog pendeln hem igen.

En campingtur light som gav mersmak inför sommarens äventyr! 

En hel del kan man säga.  Idag går Göteborgsvarvet av stapeln. Över 53700 löpare ska trängas på gatorna, pinas och njuta, den konstiga men härliga kombinationen av två motsatta känslor som löpningen erbjuder. Mina bägge bröder och mamma är där, har antagligen hämtat nummerlapparna vid det här lagen. Gissar att de nu sitter på gräset och äter pastasallad.  Kul för dem Jag är inte bitter Käre sambon sitter på planet till Las Vegas. Åker med företaget och blir borta en vecka. Skiner solen i Vegas?  Jag ÄR inte bitterfaktiskt inte  Nej, varför skulle jag vara det? Det vore jävligt nice att svettas med de andra på gatorna i Götet, det vore inte helt fel att glida runt på gatorna i Vegas, men det är heller inte helt fel att packa ryggsäcken ochsticka ut i skogen två dar. Det är rätt skönt att vara själv hemma en vecka.  Och, kan man vara annat än lycklig när sommaren tafsar, det är snart semestertider och ett nytt jobb som väntar och lockar i augusti.  Haha, smaka på den, nytt jobb! I Stockholm. 15 min bort med tåg, eller cykel/inlines/rullskidor/löpavstånd =) Jag ska bli bäst på handrehabilitering! Varför jag inte springer? Höft-helvetet ger sig inte. Börjar tröttna på att rulla fram.