Kom just in från en springrunda, och medan jag var ute funderade jag över en kommentar jag fick på vägen hem från jobbet. "Jaha,ja, nä, jag springer aldrig när det är mörkt. Vad som helst kan ju hända. På vintern tar jag löpbandet på gymmet om jag springer". Gymmets löpband är inte och kommer aldrig att bli ett alternativ mot att springa ute, oavsett väder. Möjligen ett komplement. Nej, mörkret bekommer mig inte speciellt mycket, snarare njuter jag av den annorlunda löpupplevelse man får. Upplysta vägar finns det i alla fall om man bor i en stad och annars är pannlampa fenomenal.

Och rädd, nej, inte speciellt. För det första är det knappast i skogen de flesta saker händer, tror inte våldtäcksmännen lägger sig och väntar under en gran utifall det skulle komma någon joggare förbi under kvällen. (Att just den joggaren är en ensam kvinna är inte heller solklart..) För det andra är det betydligt lättare att sparka/slåss/springa ifrån en snubbe om man har träningskläder jämfört med tajta jeans och klackar.

Men visst, jag är uppväxt i Ljustorpsskogarna där risken att träffa NÅGON överhuvudtaget är tämligen obefintlig, så jag är kanske lite väl naiv. Och jag förstår de som är rädda, för mörker ÄR rätt läskigt. Men jag hävdar ändå att det är en förhållandevis obefogad rädsla.

(sen  har jag en tredje anledning till att inte frukta onda män, jag har nämligen en stor svart kille som vaktar mina steg i mörkret.. men mer om det i morgon.. )