En intressant sak med löpning är att det kan kännas så olika från gång till gång. Vissa dagar är benen lätta medan man andra dagar känner man sig mer som en elefant. Det händer ibland, särskilt när det är kallt, att jag liksom tappar känseln i benen. Idag var en sådan dag. Första två kilmetrarna kändes riktigt bra, kroppen var lätt och det var kul. Sen efter ett tag, tror det hör ihop med att rumpan och låren blir kalla, så förlorar jag på nått vis kontakten med benen. Jag ser på omgivningen att jag rör mig framåt, jag hör på andningen att jag flåsar rätt bra och jag ser neråt och konstaterar att jodå, jag springer. Men jag har ingen som helst känsla för om det går fort eller långsamt och försöker jag ändra farten händer just ingenting. 5-6 km i hade jag den här känslan, eller icke-känslan, tills jag glider ut på asfaltsvägen och lämnar skogen bakom mig. Testar en liten en fartökning. Och så plötsligt är de tillbaka igen, benen. Jag välkomnar dem genom att hålla uppe farten tills jag svänger in på gården nedanför kontoret. En titt på klockan, 59 minuter, och konstaterar att det var en väl utnyttjad friskvårdstimme.

Och nej, jag ångrar  mig inte.

Onsdag morgon, kl 07.42 Veckans friskvårdstimme, vilstaskogens 5 km spår väntar på att trampas av mina fötter. Det är kallt ute. och mörkt. Jag har träningsvärk i benen och lite ont i bröstryggen, nån låsning som Danne får fixa i helgen. Halv sov på tåget, lite nyvaken. Skulle helst vända och ta tåget tillbaka till sthlm, krypa upp i soffan under ett varmt täcke och se på dåliga tv-program hela dan. Vill INTE ut och springa... tur att INTE inte är ett alternativ såna här gånger, för jag sätter 100 miljoner på att jag INTE ångrar mig när jag kommer tillbaka.