Sevärt.

Så var det dags för onsdagspasset med klubben igen, som bekant veckans jobbigaste. Men av tidigare nämnda anledningar känns det bara himla skönt att sticka iväg på träning nu. Ikväll är det 10 x 400m som står på schemat, ett rätt tufft pass men som ändå inte känns så jobbigt. 400m är såpass kort att den där äckliga "det är så jobbigt så jag nästan dör-känslan" inte kommer. Fast det beror såklart på hur fort man springer ;-) Jag satsar på att springa alla 10 intervaller under 1,35 min, gjorde samma pass i våras och då låg jag mellan 1.45 och 1.28

Fast det har kört ihop sig lite, kl 19 har långfärdsskridskoklubben också introduktion för nybörjare (jag), så jag tänkte träna innan det idag. Då får jag ingen att hänga i ryggen på...

först gnäller jag och oroar mig över att jag inte får jobb, när jag får ett gnäller och oroar jag mig över saker kring det nya jobbet, och skulle jag nu få erbjudande från något av de andra jobben jag sökt kommer jag väl gnälla och oroa mig över vad jag ska välja...

Det ser väldigt mysigt ut med en upplyst isrink på kvällen när det är mörkt. Folk som åker runt, runt, runt. Lite som i en romantisk amerikansk julfilm. Den romantiska känslan dog dock snabbt när jag själv ställde mig på isen i ett par lånade skridskor och insåg att gått rätt många år sen sist.. men efter ett par trevande varv fick jag in känslan och sen var det riktigt njutningsfullt att glida runt, runt med alla andra statister. Hade lite utkik efter Johan, som jag ev. ska ta över jobbet efter på vårdcentralen i vår, för jag visste att han är engagerad i skridskoklubben. Men det blev han som hittade mig, och det var rätt skönt att få prata av sig lite om tankar som snurrar kring det nya jobbet.

För det är rätt mkt tankar.. fortfarande inte klart hur det blir med datum, har inte löneförhandlat, inte skrivit på något.. just nu är träningen underbar, en fristad där tankarna får vila och kroppen jobba.