Av tradition går jag, Danne och pappa alltid upp och tänder marshallerna inför julottan, dels för att kyrkan i Ljustorp ligger precis ovanför vårt hus, dels för att det är väldigt trevligt på ett annorlunda sätt. Vi samlas kl 5.00 för en mugg glögg då vi också får ta del av senaste skvallret från byn, kul för oss "utvandrare". Sen kör vi igång, 160 marshaller var det i år som skulle placeras ut på bägge sidor om vägen över hela kyrkberget. Ett tips när man ska tända så många är att skvätta lite t-röd i varje marshall, då går det betydligt enklare att få fart på lågan. Och visst får vi lön för mödan, tro inget annat. När sista marshallen är tänd och man kan vända sig om och beskåda denna enorma ljusgata en nattsvart morgon medan byn fortfarande sover... det är magnifikt.

Nåväl, detta år var det något som inte riktigt var som det skulle. Oroväckande många svarta gluggar i vår annars så felfria ljusallé. När vi på tillbakavägen försökte åtgärda detta och tända på nytt, fanns inte mycket kvar att tända. Marshallerna var utbrunna, totalt, veken var ett skelett och stearinet var slut. Om vi nu backar till mitt t-röd-tips så kommer här ett tillägg: Skulle flaskan med t-röd händelsvis ta slut så använd INTE lacknafta istället. Det brinner måhända fint, men det löser öven upp sterinet och skapar därmed en intensiv, men kortlivad ljuskälla. Detta år blev helt enkelt inte lika vackert som vanligt. Men det var inte det jag låg och grubblade på under mitt varma täcke då kyrkklockorna ringde in Julottan. Nej, halvt mellan drömmen och vakenheten låg jag och hoppades att isen skulle bära för oss senare då vi begav oss ut på första långfärdsskridskoturen på sjöis..