Som sjukgymnast kan jag prata om flera olika ryggar, jag kan prata om sneda, svaga, stela, överrörliga, onda, starka och krokiga. Men nu ska jag prata om en helt annan slags rygg, där form och rörlighet spelar mindre roll. För här är det ryggens fart som räknas. Jag menar såklart dragryggen, den där ryggen som rör sig snäppet snabbare än din egen då du tror att springer så fort du kan. Den där ryggen som hjälper dig att springa lite snabbare, orka lite mer. Idag körde vi 10x 400m, riktigt jobbigt pass med andra ord. Låg på en sådär 1,29-1,31, kändes som lite i snabbaste laget för att orka 10 stycken… nummer 7 gick på 1.32, kände att jag började tappa lite tempo, mjölksyran kom lite tidigare för varje gång. Så fick jag syn på den, Kjells rygg! Fäste blicken på skuldrorna och sprang. Ett varv, ett och ett halv… så ökade plötsligt ryggen farten och jag var tvungen att släppa. Trodde jag skulle få en sämre tid än tidigare, men såg lite förvånat att klockan stannat på 1.26 Ytterligare ett tecken, om än ett mycket litet sådant, att vi har så mer kapacitet än vi tror.

En otroligt meningslös liten historia, men har man inte bättre saker att skriva om så…