Inser själv nördigheten i att, likt ett barn innan julafton, somna full av förväntan inför denna min lilla jungfrutur efter 2,5 veckor av störningar i träningen. Vaknade första gången 4.30 för att de kommande timmarna vakna till med jämna 30-min intervall. kl 6.30 gav jag efter för suget och klev upp. Kände mig nästan andaktsfull då jag drog på mig springstrumpor, tightsen, understället, jackan och slutligen knöt skorna. Men åh så skönt det var! Sakata, sakta som Gessle sjunger, med hänsyn till min ännu snorande snok. Sakta dina steg. Och visst gick det sakta, och visst spottade jag förkylningsslem den första kilometern, men jag fick inte ont i halsen, slemmet tog slut och jag njöt av mina sakta steg genom skogen! Att våren är i antågande går inte att tvivla på när man lyssnar på fåglarna. Kom fram i Jakobsberg, sprang genom ett villaområde där jag såg genom köksfönstren hur människorna där inne började vakna till liv. En kaffebryggare som slogs på, en tallrik fil som fylldes med flingor, ett barn i pyjamas som klättrade upp på köksstolen. Sakta, sakta steg mot asfalt. In i skogen igen, vänder tillbaka mot Kallhäll. Dagdrömmer mig bort den sista biten.

Hemma igen råder lugnet, jag hinner duscha, äta frukost och njuta av den där sköna känslan som infinner sig efter en springrunda innan dagen riktigt startar.