Löparfenomen finns det gott om, och jag tänkte skriva om det kanske vanligast av dem alla. Det blev så uppenbart idag, vi stod samlade ett rätt stort gäng från klubben inför starten på KM 10000m terräng. Som vanlig förhör man sig om varandras form, med frågor som "-vad gör du för tid idag då tror du". Och så, innan jag ens hinner reagera hoppar de stora slemmiga grodorna ur munnen på mig som vanligt: "jag får se vad det blir, jag har ju vart lite förkyld så jag har inte kunnat träna så bra". Alltid, alltid ska man skylla på nått! Man hör kommentarerna lite här och där- har man inte varit sjuk så har man bergis någon annan åkomma, någon liten skada, eller bara haft mycket att göra så man inte hunnit träna ordentligt. NÅGON lite ursäkt för att inte prestera bra, utifall att man skulle klappa igenom och inte matcha förväntningarna. Och lik förbannat gör man bra tider på de här loppen, där adrenalinet står ett par nivåer högre än under den vanliga träningsrundan.

Härmed ger jag ett säsongslöfte inför kommande tävlingar: Jag ska aldrig mer kläcka ur mig någon bitter kommetar i syfte att sänka förväntningarna på min tid! Spelar ingen roll om så legat med kräksjuka hela natten, står jag på startlinjen och är redo att köra så kan jag lika gärna svälja grodorna för lite mer positiva kommentarer.  Folk bryr sig ändå inte så himla mycket, de flesta är alldeles för upptagna med att fundera och analysera över sina egna tider....

En liten fundering bara: Såg just på ett vetenskapsprogram på tv där man disskuterade om våra barns kliniska uppväxtmiljö bidrar till att allergier ökar.. att man tvättar händerna på ungarna jämt och ständigt, undviker att ha husdjur när de är små etc. En morsa berättade att hon tvättade sina ungar med alcogel när de kom från dagis! My god...

Forskare som fick säga sitt menade att vårt immunsystem inte utvecklas tillräckligt om det inte utsätts för olika bacillusker under själva utvecklingen. Lite som tanken bakom vaccination antar jag, antikroppar och sånt.

Jag säger bara: är det inte det jag alltid trott?

Japp, idag har jag orienterat! Fick följa med en av mina F&S-kompisar på korporientering =) För er som inte vet är jag alltså uppväxt med denna fantastiska motionsform, där men får uppleva delar av naturen som man annars aldrig kommer till. Nu är det tyvärr så att jag slutade redan ca 12 år gammal, och vid denna ringa ålder är det knappt att man börjat leta sig utanför stigarna för att finna kontrollerna. I mitt huvud har jag  dock sedan den tiden TROTT att jag vart duktig på att orientera, för som 12-åring var jag nämligen rätt duktig. Men jag förstod får något år sedan på min första korporientering att jag var inte riktigt så grym som jag trott... helt plötsligt låg ju kontrollerna mitt ute i skogen! Vis av detta tidigare försök valde jag idag en betydligt enklare bana, och trots en viss osäkerhet tog jag mig galant runt hela banan =) (iof utan startkort, det ramlade ur plastfickan någonstans mellan 2:a och 3:e kontrollen =/. Men det är ju roligt alltså! Själva springningen kommer som omväxling lite i andra hand, man är så upptagen med att hitta rätt så man tänker inte på att man springer.

Lite bortskämd märker jag att man blivit av de fina banorna på springtävlingar genom åren, fick i det närmaste en chock när jag skulle över den första åkern och upptäckte att den var dränkt i vatten! Min första tanke var "Hur sjutton kan de dra banan här, det går ju inte att springa över vattnet!". Sen kom jag på att det var orientering och inte en löptävling, skämdes lite och plaskade vidare genom vattnet...

Efter en smärtfri ankomst till världsmetropolen Eskilstuna tog vi gott om tid på oss. Lite slitna efter nattens strapatser kändes rekordtider långt borta, men likväl fanns en viss förväntan där när vi bytte om och småjoggandes tog oss över kullen till Vilsta. Jättekul att träffa klubbkamraterna, har ju inte vart på träningen på ett par veckor nu. Nå, starten gick och fältet på drygt 50 löpare rusade iväg. Kändes inte som om dt gick så fort, benen var lite tunga men ändå ok. Tänkte lite att jag springer på allt vad jag kan så får jag se hur länge jag orkar. 

Men jag orkade, och det gick fortare än vad det någonsin gjort tidigare. Med sekundrarna på min sida tog jag mig under den lite speciell 45min- gränsen (44:57), vilket gav mig en tredje plats. Hon som vann gjorde det på 37! minuter. Där har man nått att jobba på..

Jag är såklart asnöjd, och ffa taggad som f****n att köra hård nu fram till Gbg. Nu väntar frukost med nybakt bröd, sen blir det islandshästridning idag under strålande sol =)

Vaknat till liv efter en dansant natt GiraffData:s kontorslokaler. Det bjöds till vårfest med gratis mat och dryck så det är givet att man kommer =) En vän till mig och J från gymnasiet jobbar där sedan ett par månader. Lite stiff i början sådär som det är med en massa nytt folk, de flesta kunder till Giraff dessutom, men med lite Gitar Hero (detta djävulens påfund) och dansgolv så blev det rätt skoj tillslut. Tog det lugnt med alkoholen med tanke på dagens projekt, som genast för oss vidare till det jag skulle skriva om, nämligen VIK-loppet!

Detta eminenta lopp som arrangeras av Vilsta IK, första gången jag deltar och dessutom ska J springa. Hur är det då med tävlingnerverna? Ja, konstigt nog så finns dom ju där. Svagt, svagt, knappt förnimbara trycker dom på underifrån. Till min egen överraskning, för jag är varken väl förberedd eller speciellt peppad på en mils idiot-rusning idag. Har mest sett det som en chans att få en genomkörare, ett bra pass, pressa min kropp lite. Men jag märker nu när jag skriver att jag är lite nervös ändå. Att tävlingsdjävulen är så stark, det trodde jag inte...

En såndär underbar kväll igen =) Sprang till jobbet i morse, tycker det är så himla skönt att springa hem sen. Följa småstigarna i Vilsta, ta den som ser trevligast ut och inte bry sig så mkt om vart den går. Resulterar dock ofta i att man inte riktigt vet vart man är, så när man börjar på att bli trött kan det ta längre tid än man tror att komma hem.. men men, kan nästan inte få för mkt av skogen såna här eftermiddagar. Hade rätt fullpackad rygga och det tar faktiskt på benen en del att springa med de extra kilona...

Efter ett kort pass på gymmet och en lång fika på Sylvia mår jag rätt gott nu. På lördag är det faktiskt tävlingsdags..VIK-loppet som arrangeras av klubben, 10 km ska jag kuta. Lite orolig för formen, längesen jag hade någon form av formcheck nu.. men då är det väl dags!

Fick följande sms av min bror:

"Bättre ha Parkinsson och spilla ut ölen än Alzeimer och glömma vart man ställt den"

så sant som det var sagt.

Yr av glädje över att kunna springa igen går jag ut hårt. Idag startade jag med 5x1000 m och avslutade med att leda ett F&S joggpass. Tänkte jag skulle testa att dra ner lite på tempot på intervallerna och samtidigt korta vilan. Tänkte innan att det blir nog inte så jobbigt, ligga på runt 4.30 istället för 4.00...Inser att jag underskattat påverkan av en kortare vila mellan varje intervall. Låg på mellan 4.30 och 4.40 med 1 min vila mellan. Efter 5 stycken var jag riktigt trött! Målet är att klara iaf 8 med 30 sek vila på 4.30-tempo... 

Kändes dock bra att leda passet efteråt. Det var inte så många motionärer så jag slog ihop medel- och basgruppen vilket gjorde att tempot blev lite lägre.

Nu är jag trötter, så snart tvätten torkat i tumlaren är det sängen som väntar.