Tog en morgonjogg med J i morse efter frukosten. Lugnt trodde jag det skulle bli, så tusan heller. I värsta farten bar det av längs passadvägen och vidare mot Jakan. De mer eller mindre hetsiga disskusioner vi brukar föra under våra pass uteblev till förmån för en alltmer intensiv andhämtning. Jäklar, tänkte jag, här har nån tjuvtränat medan jag tillbringar mina dagar i E-tuna! Men det kändes bra, tempot var högt men inte plågsamt. Så efter drygt halva sträckan skedde det jag i smyg sprungit och väntat på, J tog lite slut och jag fortsatte själv hemåt i uppsatt tempo. Höll inte riktigt hela vägen jag heller, farten minskade under den sista kilometern men jag fick trots det ett bra pass som jag inte räknat med. 

Och jag känner mig jagad... På Lidingöloppet står vi där på startlinjen, sida vid sida...   

Vill slå ett slag för nästa helgs utmaning, nämligen Indalsledenloppet. Fantastisk miljö och trevligt arrangemang.

År 2005 blev firades 6 juni för första gången som helgdag. Samma år som 6 balla brudar ;-) avslutade sitt andra år på sjukgymnastikprogrammet i Uppsala. Då röda dagar lämpligtvis firas i goda vänners sällskap så tog vi denna nytillkomna, kring vilken inga traditioner ännu var skapade, till vår egen dag. Året därpå tog vi vår examen och gav oss ut till olika platser i vårt avlånga land för att fixa ryggar, knän, axlar, fötter, för att motivera och inspirera, för att sprida kunskap och för att ta emot kunskap, för att få den gamle att våga lämna sin lägenhet, för att få den insjukne att komma på benen, för att få den late att röra på fläsket... den 6 juni varje år släpper vi dock vad vi har för händer för att ses, och i år stod Helena som värdinna. Helena är nämligen den av oss som samlat mest vuxenpoäng, då hon med sambo för en månad sedan flyttade till hus och allt som hör därtill med stor tomt, rabatter, garage, altan...etc.

Efter god mat, gott vin och livliga disskusioner kring livets angelägenheter kröp vi till kojs. De andra funderade på hur länge vi skulle få sova, eftersom vi skulle upp och rida islandshästar dagen därpå. Jag visste att oavsett vad väckarklockorna ställdes på så skulle min biologiska mat- och sovklocka ringa ett par timmar tidigare och tala om att det var dags för en springtur. Därav åker jag sällan någonstans utan ett par löpskor i väskan. Och mkt riktigt, kl 06.37 var det dags. På med tights, topp, skor och så lite försiktigt iväg i den ännu svala morgonluften. Väl ute från gårdsplanen ökade jag farten och benen svarade med ett glädjetjut. Som en duracellkanin pinnade jag på förbi gårdar, hyggen, åkrar och hagar. Ivrigt påhejad av kalvarna på andra sidan staketet klämde jag i lite extra i steget, ville ju inte göra publiken besviken. En katt låg och njöt i morgonsolen, högst uppe på en vedhög och iakttog mig. Hästen fnös under lugg innan han återgick till sitt hö. Igelkotten var nog både blind, eller suicid, då han gjorde sitt bästa för att lägga krokben på mig. Hade ingen klocka men vände om vid utkanten av staden. Min kalvpublik hade ledsnat på att vänta, de hade betydligt mer nöja av frukosten som precis serverats dem inne i ladan. Snart skulle även jag serveras frukost. Klämde ut det sista ur energidepåerna med några fartökningar innan sista kurvan tillbaka upp mot tomten.  Saktade sedan ner och gick lite försiktigt över gruset för att inte väcka mina ännu sovande vänner, satte mig på farstun i den alltmer hettande solen och bara njöt av stunden. Oavsett hur resten av dagen fortlöp visste jag att det här var en bra dag.