Jag, som alltid propagerar för upplevelsen under löpningen. Som påstår att jag springer för att njuta av naturen och friheten. Som hävdar att jag älskar skogen och de små stigarna. Som varje gång jag ser någon löpbands-trampare bara fnyser och lite nedvärderande knycker på nacken. Den där har ju inte förstått tjusningen med det hela...

Så idag, i samma stund som jag kliver genom dörrarna ut från jobbet, öppnar sig himlen. Funderar på om jag ska vänta ut skuren men bestämmer mig ändå för att cykla hem. I sandaler, jeans, och bomullströja. 5 sekunder senare kunde jag lika gärna simmat hem i ån, hade inte blivit blötare för det. Och så, någonstans mellan Stålforsbron och Strigeln, dyker tanken upp i skallen: "Jag kanske skulle köra på löpbandet idag?" Och med detsamma kändes det så kul! Så när mina klubbkamrater stod på startlinjen för att göra upp om platserna på årets KM 800m hade jag precis avslutat min 6e tusing på löpbandet. Svettig, glad och nöjd. Nu kan det dröja något år innan jag står där igen, men jag mina blickar mot löpbandstramparna kommer hädanefter innehålla en grad av beundran mitt i all förakt.

Hur det gick? Det fina med löpband är ju att man har koll på hastigheten hela tiden, vilket kan vara kul just under intervaller. De 4 första höll jag 4.15 min/km, de 2 sista blev jag tvungen att sänka till 4.25, det blev för jobbigt... hade dock bara 1 min vila mellan. Nu blir det lugnt fram till Indalsledenloppet på lördag!