Igår joggade jag till jobbet, hade bestämt mig för att köra intervaller på första kilometern i Vilsta (uppför, uppför...) efter avklarad arbetsdag. Sagt och gjort, bytte om till tightsen och t-shirten, knäppte fast ryggan och knöt skorna. Rent praktiskt redo för ett hårt pass, mentalt så o-redo det var möjligt. Jag bara ville inte. Bestämde mig dock för att inte ta den diskussionen med mig själv utan körde som planerat. Men fy vad tungt det var! Redan efter ett par steg protesterade benmusklerna och producerade demonstrativt mer mjölksyra än nödvändigt, dom latmaskarna. Men jag satte hårt mot hårt och körde mina 5 intervaller trots protesterna.

Tänkte någonstans på vägen, varför håller man på såhär? Varför inte nöja sig med att nu och då ta en joggingtur i skogen, i maklig takt? Stanna inne när vädret är dåligt. Det är ju liksom inte så att man är någon elitlöpare ändå... Men tanken var dum, den saknar medhåll till och med från mina sura benmuskler.  Vad vore löpningen utan målen, om man aldrig fick den där kicken av att slå ett rekord? Och inte skulle jag njuta lika mycket av de lätta, sköna turerna om jag aldrig fick smaka på mjölksyran emellanåt. Och inte av kvällssolen om jag aldrig fick duscha i skyfall. Och hur skulle jag ta mig till de minsta, roligaste stigarna längst bort på rundan om konditionen satte stopp efter halva vägen?

Glädjande var det ju också när jag kom hem och kollade tiderna från samma pass för ca ett år sedan, och såg att jag låg ca en halvminut bättre i snitt nu!

En sista grej bara- jag hade min vattenflaska i början av backen, tog en liten slurk mellan varje intervall. Då jag kom ner från sista intervallen var flaskan tom! Korken var på och den stod upp, men den var helt tömd. Någon stackars löpare som fick sin törst släckt?