Alla inlägg under juli 2008

Av Maria - 31 juli 2008 22:10

I vanliga fall är vi varandras bäste suporter, jag och J, peppar när det går segt och berömmer när vi är duktiga. Brukar rapportera från våra pass på kvällarna när vi bor på olika håll. "Klart du är lite seg i benen, du har ju kört tre dar i rad nu"; "17km, fasen vad bra, härligt" osv osv. Vi var och kollade på en lägenhet idag (som för övrigt inte var mkt att hänga i gran), och när vi kom hem så körde vi en 7km-runda. Håller ett lagom prattempo skulle gissa på runt 5min/km. Pratar om lite av varje, en hel del kring träningen och uppladningen inför Lidingö, har det ganska trevlig där längs vägarna.


Så vikar vi av in mot skogen de sista kilometrarna, och det är då det händer. Ngn, omöjligat att säga vem, drar up tempot lite, lite. Den andra hakar på, fortfarande rätt omärkligt. Det märks på att ordflödet glesas ut. Till slut upphör samtalet helt. Pulsen stiger, andhämtningen ökar. Fötterna mot gruset, bam, bam, bam, bam... nu är det inte snack om ngt pepptalk, inga uppmuntrande ord, ingen klapp i ryggen. Och framförallt inte ett ord om trötthet, inte ett ord om mjölksyran eller om stumheten i benen. 


Fan, jag skulle vilja veta hur trött han var... jag börjar bli rädd, misstänker att han ligger mig i hasarna nu... 

ANNONS
Av Maria - 30 juli 2008 23:02

Tyckte det var nyss jag bestämde mig för att springa och så helt plötsligt är det bara drygt en vecka kvar till Vertex Fjällmarathon! (kommer dock springa korta banan, tänkte ha lite kvar i benen för att springa lite fjäll-leder dagarna efter också...) Bestämde mig i veckan för att bo i tält, då får jag inviga mitt nya lilla Akto-tält också =). Mellan söndag och måndag blir det övernattning i fjällstuga.


Så hur har uppladdningen gott? Jo tack bara bra, känner mig faktiskt i fin form. Sprungit en del långpass i terrängen, bla Gyllehjelmska leden nu i måndags. Fast det var ingen dans på rosor direkt, trots noggranna beskrivningar tror jag att jag fick fråga efter vägen 10 gånger innan jag kom in i skogen. Riktigt dåligt markerat bitvis.. Men själva leden var kanonfin, 24km varierande terräng + lite asfalt från Årby och hem. Och väl inne i skogen var det ok med arkeringarna också, nästan hela vägen... det där "nästan" skulle nästan kunna skrivas med stora bokstäver iof. Det var nämligen så, att jag struttade fram där på leden i godan ro, hade avverkat ungefär halva sträckan och var vid riktigt gott mod. Helt plötsligt kommer leden ut på ett kallhygge. Som ni säkert vet så brukar träden runt kallhyggen vara markerade för att visa vart skogshuggarna det ok att sätta sågen och vart man ska låta bli. Dessa var här markerade med en orange ring. Gyllenhjelmska leden är markerad, just det, med en orange ring. Stannade och såg mig om, såg ut ungefär som om leden delade upp sig i 200 riktningar. Har ni hört talas om sånt där överslagsbeteende hos djur, när de tvingas välja mellan flera val och tillslut så blir de så förvirrade att de gör ngt helt annat? Ungefär så kände jag mig när jag började plocka blåbär.. Nåväl, efter lite (mycket) letande hittade jag rätt på fortsättningen och kunde fortsätta hemmåt.


2h och 30 min tog det ungefär, med några små stopp på vägen (mkt bär..), och det kändes rätt rejält i benen av terrängen senare på kvällen.


Idag blev det fartlek på gröna milen, ett roligt pass i värmen, imorrn blir det en tur med J. Formen är rätt god, motivationen hög, så springer jag dåligt i fjällen gör jag det helt enkelt... dåligt.

ANNONS
Av Maria - 27 juli 2008 18:37

En tom lägenhet känns så mkt mer tom än vanligt då man haft gäster som helt plötsligt åker hem igen. Usch, man känner sig ensamast i världen trots att det borde vara tvärtom efter en hel underbar helg fylld med umgänge, bad, sol, lek, kajak, akrobatik, mat och en och annan öl. Tack alla ni som var här, det var en grym helg helt enkelt.


Kände att jag inte ville vara kvar hemma, dels för att det kändes så ensamt men mest för att jag höll på att däcka i soffan. Så jag tog ut MTB´n, tänkte att jag skulle se om jag hittade rätt på Gyllenhjelmska leden som jag har lite planer på att springa i veckan. Väl där hade jag kommit igång och det är ju så himla SKOJ med cykeln i skogen, så jag tog en tur på stigarna i Årby. Kom fram till en liten fotbollsplan , såg rätt inbjudande ut där mitt i skogen... Av med dojjorna och så 16 korta barfotaintervaller. Lite handståträning (inspirarad av helgens konster) på det så kändes det som ett rätt bra Bakis-söndagspass, lagom för att tillbringa resten av kvällen i soffan och njuta av helgen som varit och alla fina människor som jag får umgås och leka med =)


Här är lite bilder från helgen!



Av Maria - 25 juli 2008 12:23

Igår var en sån där dag då man förstår varför man håller på som man gör. Allt blir liksom så självklart, löpningens tjusning på sin yttersta spets. Tog bussen efter jobbet till Bälgviken, hade laddad ryggsäcken med pannkakor och 3 liter vatten + vätskebältet (drack upp 2,5 liter utan att kissa en gång, mer än så säger jag inte om hur varmt det var...). Trampade iväg ut på Sörmlandsleden i sällskap av DinGata på P3. Och så skönt det är. Temperaturn var ändå rätt bedräglig där nere på småstigarna under de höga granarna. Tog det lugnt, njöt av omgivningen. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, det är fantastiskt dessa leder som finns här och var.

För det första: Du slipper hålla reda på kartor, du vet att du kommer fram på rätt ställe bara du lyckas följa de färgglada markeringarna (vilket iof jag inte lyckas med alla gånger, ty det kräver att man inte svävar iväg alltför långt i dagdrömmerier..)

För det andra: Någon har preparerat vägen åt dig. Är det alldeles för mkt sankmark så ligger det spångar utlagda. Tackar tackar.

För det tredje: Någon har inte bara markerat vägen åt dig, i de allra flesta (alla?) fall är det dessutom en alldeles fantastisk väg att springa! Man passerar genom olika så slags natur att det efteråt känns som man varit ute på flera olika rundor som smält samman till en lång.


Kastar en blick på klockan emellanåt och konstaterar att det gått en halvtimme eller två. Tiden spelar då och där ingen som helst roll, för det är sommar, det är varmt och kvällen är ljus. Jag har vatten så det räcker och ännu finns några pannkakor kvar i packningen.

Av Maria - 23 juli 2008 22:35

Idag kom jag äntligen iväg på en klubbträning igen, jag har verkligen skött närvaron illa de senaste veckorna... det är himla bra alltså, även om man kör på helt ok själv så blir det att man tar i lite extra när man är fler. 2 x  6x400m var det idag, ett rätt intressant pass med en lite längre vila i mitten. Finns dock inte så mkt att säga om det, låg på 1.32-1.34 per intervall förutom de två sista som landade på 1.38 och 1.35 Bra pass, kändes varken lätt eller jättetungt, även om mjölksyran inte var nådig mot slutet.


Foten kändes bra under träningen men nu när jag suttit still ett tag känns det inte lika bra.. lite orolig inför långpasset jag tänkte köra i morgon, men det är säkert ok tills dess.

Av Maria - 21 juli 2008 16:15

Fick den här bilden från mamma och pappa som är på semester på Öland med Leo, min brorson. Frågan är om Leo är en hårding eller pappa en vekling?

Av Maria - 21 juli 2008 06:41

Dags för lite filosofiska tankegångar såhär i ärla morgonstund. Kan alla lyckas som löpare? Korta, långa, unga, gamla, tjocka, smala, starka, svaga? Javisst kan alla det. Om "löpare" definieras som att man har löpnigen som en regelbundet återkommande aktivitet i vardagen och om "lyckas" definieras som att öka sin egna kapacitet som löpare och nå uppsatta mål, så kan alla lyckas. Men alla gör inte det. Många är periodare, lägger av efter det där loppet som de tränat för, en del kanske inte ens når startlinjen om vägen dit kändes för lång och krånglig. Vad är det då som krävs, om vi fokuserar på det mentala planet, för att lyckas som löpare?


1- Mål. Oavsett vad det är, tex komma i brallorna, klara en mil, spöa brorsan på Lidingö!, slå ett pers, hålla sig frisk... Även om många redan bitna löpare upprepat talar om den glädje de känner över själva upplevelsen och tjatar om de fantastiska tillstånd löpningen sätter dem i, så kommer det tillfällen, flera tillfällen, då det känns helt åt helvete omotiverad att ge sig ut i regn och rusk för ett varv på milspåret. Det är vid dessa tillfällen vi behöver våra mål som drar oss. Hur man väljer ett lämpligt mål kan du läsa mer om här


2- Vi behöver en stark tilltro att vi kan nå våra mål. Det finns ett engelsk ord för detta, Self Efficacy, som vi pratar mycket om i sjukgymnastiken med våra patienter då vi hela tiden jobbar mot mål. " Vårt liv blir vad våra tankar gör det till" (Marcus Aurelius, Romersk Kejsare och tillika Filosof) Attityd är ett val, och jag tror ingen erövrad OS-medalj har föregåtts av negativa tankegångar. Säkert har du varit med om att träna tillsammans med en grupp eller ett lag, och så bytt till ett bättre lag och helt plötsligt börjar även du göra bättre resultat på träning och tävling. Varför? Jo, dina nya lagkamrater visade ju att det var möjligt.


3- Vi behöver insikt i vad som krävs för att nå våra mål. Då jag var liten hade jag ett klart definierat mål, jag skulle föda upp hästar och vinna OS-guld i hästhoppning. Min Self-efficacy var det inget större fel på, jag var helt övertygad om att jag skulle lyckas med detta. Däremot förstod jag nog inte riktigt som 8-åring vad som egentligen krävdes för att komma dit, för trots mitt ihärdiga tränande på tjuriga ridskoleponnier blev det aldrig mer än enstaka rosetter på klubbtävlingarna. Då man vet ungefär vad som krävs för att nå sitt mål behöver man också en plan för hur vi ska klara detta. Även om omgivningen är helt oförstående i varför du måste springa en mil innen skinkan ska griljeras, köttbullarna rullas och granen kläs kvällen innan julafton så bör det kännas självklart och helt motiverat för dig.


4- Vi behöver känna en passion för löpningen i sig. Här kommer vi in på det som skiljer löpnörden och motionären åt- "Det är ett helvete att ge sig ut men jag vet ju att det känns så bra efteråt", är en vanlig kommentar man hör bland den typiske vårruset- motionären. Och visst, den tanken passerar löparnördens hjärna också titt som tätt men där finns en ändå större passion för själva löpningen. En längtan efter långpasset, efter skogen, efter pulsen, efter det taktfasta steget, efter upplevelsen under själva löpningen... Det är bara de som känner passionen som fortsätter sätta nya mål och inte är nöjd med att ha uppnått ett gammalt, som år efter år jagar efter och samlar på upplevelser från spåren.


Sen vill jag bara avslutningsvis påpeka att det underlättar med en om inte förstående så ändå accepterande sambo, familj, vänner, kollegor och inte minst chef!

Av Maria - 19 juli 2008 15:01

Nu är pajen klar, det är sjukt mycket blåbär i den =)

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se