Igår var en sån där dag då man förstår varför man håller på som man gör. Allt blir liksom så självklart, löpningens tjusning på sin yttersta spets. Tog bussen efter jobbet till Bälgviken, hade laddad ryggsäcken med pannkakor och 3 liter vatten + vätskebältet (drack upp 2,5 liter utan att kissa en gång, mer än så säger jag inte om hur varmt det var...). Trampade iväg ut på Sörmlandsleden i sällskap av DinGata på P3. Och så skönt det är. Temperaturn var ändå rätt bedräglig där nere på småstigarna under de höga granarna. Tog det lugnt, njöt av omgivningen. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, det är fantastiskt dessa leder som finns här och var.

För det första: Du slipper hålla reda på kartor, du vet att du kommer fram på rätt ställe bara du lyckas följa de färgglada markeringarna (vilket iof jag inte lyckas med alla gånger, ty det kräver att man inte svävar iväg alltför långt i dagdrömmerier..)

För det andra: Någon har preparerat vägen åt dig. Är det alldeles för mkt sankmark så ligger det spångar utlagda. Tackar tackar.

För det tredje: Någon har inte bara markerat vägen åt dig, i de allra flesta (alla?) fall är det dessutom en alldeles fantastisk väg att springa! Man passerar genom olika så slags natur att det efteråt känns som man varit ute på flera olika rundor som smält samman till en lång.

Kastar en blick på klockan emellanåt och konstaterar att det gått en halvtimme eller två. Tiden spelar då och där ingen som helst roll, för det är sommar, det är varmt och kvällen är ljus. Jag har vatten så det räcker och ännu finns några pannkakor kvar i packningen.