Det är så lätt att man bara fokuserar på träningen. Den ena veckan hårdare än den andra, det ena passet tuffare än det innan. En dags vila och träningens känns genast för långt borta, så länge gårdagens träning inte känns i kroppen verkar vilan liksom onödig.

Jag försöker köra med sk periodisering, varvar 3 hårdare veckor med en lätt. Nu är det en lätt vecka. Men vem vill dra ner på träningen när det flyter på bra? När man känner att man kommer igen efter en skada, när man vill ta igen, när det är kul!  Men... tack vare långa och tunga arbetsdagar och att SL så troget bistår med inställda tåg så har det, mer eller mindre ofrivilligt, blivit två dagars vila ändå. Tack och lov. Dagens intervallpass på löpbandet hade nämligen aldrig kunnat genomföras med en sliten kropp. Men nu, tack vare att musklerna och skallen fått återhämta sig och var sugna igen, kändes det (nästan) bara utmanande att köra 7 x 1000m på löpband. Det blev ett riktigt bra pass, jag är kanske inte i toppform men inte så himla långt efter. Höll 4,20-tempo med 1,40 min vila mellan varje. Trillade nästan av bandet efter sista, men åh vad nöjd jag var!

Så vänner, dagens visdomsord lyder:

Utan vila kommer ni aldrig kunna köra de hårdaste passen. Utan de hårdaste passen kommer ni aldrig uppnå er fulla potential.