Nu har jag stått ut länge nog. Hur gjorde man förr? När man behövde kolla en adress, ett telefonnummer, en öppettid...planera resan, boka en biljett...kolla vädret, skicka brev, skriva dagbok...kolla träningstider, kolla på lägenhet, köpa möbler, betala räkningar, läsa artiklar, kolla nyheter, kolla sportresultat... Ja, ni förstår nog. Jag har beställt bredband. Så räkna med tätare inlägg här framöver =)

...utfrån stängda fönster. Jag uppmanar mina patienter, gå ut, gå ut, rör på dig, ta stavar, ta cykeln, eller ta bara på dig skorna! Men nej, det gör så ont, jag har sån värk, jag är så trött... jag tror jag drar för persiennen och sluter ögonen istället.

Ja men tacka fan för det, du är ju trött för att du inte är ute! Du har ont för att du inte rör på dig! Du har sån värk för att din själ inte får solens stimulans!

Åhhhh... frustration.

Snart blir klockan halv 3, då ska jag på date med solen, luften och skogen.

Tänk er att man står vid punkt A och ska till punkt B, och från punkt A går det två vägar som går till synes nästan parallellt. Man vet att om man väljer vägen till vänster så måste man vid vägens slut gå lite till höger för att nå punkt B. Alltså väljer man istället vägen till höger i hopp att komma fram rakt på punkt B. Men om den högra vägen lite diskret hela tiden svänger åt höger- åt höger-åt höger-åt höger.... då kommer man väldigt långt från punkt B. Framförallt vet man inte riktigt var man kommer. Och det tar väldigt lång tid att komma rätt igen.

Till mig själv idá =)

Min käresta när vi sågs på stan i fredags: "Vi måste städa i helgen. Det är jättesmutsigt hemma."

Det är något med den här helgen som inte är som det ska. Kan ha att göra med dålig sömn de senaste dagarna, för allt går mig inte i händerna direkt... Igår kväll var vi bortbjudna till svärföräldrarna, Jens lillasyster har precis fyllt tonåring så vi skulle fira henne. Mia undrade om vi kunde ta med vin för dom hade inte hunnit med bolaget, visst, inga problem. Hade en oöppnad bag-in-box rött krav-vin hemma, perfekt. Väl framme (kan tillägga att jag var sådär jobbigt asocial till sinnes, efter två nätter med 4h-sömn..när jag är trött är jag inte glad, det tror jag flera av mina närmaste kan skriva under på. Men väluppfostrad som man är drar man på sig familjemiddagsleendet och hoppas att kvällen inte ska bli alltför långdragen) Nåväl, när jag som bäst kämpar med att få fram kranen till vinboxen genom det där lilla hålet, så vad händer? Jo, hela kran-helvetet låssnar och helt plötsligt står jag mitt i en fontän av rödvin! Hela jag, hela köket och lite till fullkomligt dränks i ca 2 liter härligt rödvin. Sweet. "men det är lugnt och oj vad lätt det går att fixa och den vita duken var ju ändå gammal och billig..." Helvetes jävla skit formas i min mun men sväljs ner i halsen tillsammans med gråten och tröttheten.

Nåja, kläderna torkade och kvällen blev ok. Väl hemma skulle jag försöka tvätta katastrofen på natten, ty alla tvättider var upptagna. Möts dessvärre senare av en skrikande lapp som säger att så får man minsann inte göra, och två maskiner dyngsura kläder som någon av våra kära grannar stängt av ca 10 min efter att jag startat dem.  Människa, get a life! Nog för att han/hon har rätt men det kan inte vara lätt att vara så bitter... men tack och lov för Johan, vi fick låna hans maskin så nu har vi precis släpat en ikea-kasse full med halvtorra (dock rena) kläder över Kallhäll.

För att skriva en kommentar trycker du på texten "kommentera" som finns till höger alldeles ovanför den här texten. Konsultera Danne om du inte lyckas.

Må så gott!

Med lång väntelista blir även avbokningarna många, ty flera åkommor läker sig själv… Så med en lucka i schemat passar jag på att skriva några rader här!

 Jag har idag flyttat in till Johans gamla rum, han jobbade sin sista dag igår så nu är jag lämnad åt mitt öde… faktiskt himla synd att han inte är kvar, lärde mig mycket under introduktionsveckan.. Nåväl, jag ska väl klara att stå på mina egna ben också =) Och utan kollegor är jag inte. Börjar smälta alla intryck och komma in i rutinerna här, och jag trivs faktiskt över förväntan! Min bild av vårdcentral var lite snedvriden, det var snarare en bild jag skapat mig för att kunna säga att: ”Jag vill inte jobba på VC, där behandlar man bara patienter på löpande band och utan engagemang”, när jag i själva verket bara var rädd för utmaningen. Anfall är bästa försvar. Men nu sitter jag ändå här med svansen mellan benen och trivs ;-)