Vi var alltså hos Åsa och Jocke i helgen, den helg som vi försökt få till under hela hösten blev äntligen av. Trots att SJ såklart gjorde sitt bästa för att sätta käppar i hjulet kom vi tillslut, ca 2h försenade och med taxi (en nota på drygt 2500 till SJ) till Skövde station. Därifrån packade vi in oss i bil bredvid en sovande Leo för färd vidare till Långemossen.

Jag tänker inte skriva så mycket mer om helgen... det var en riktig toppenhelg som innehöll det mesta. Hästar, vänner, god mat och gott julbak, sång och spel och en och annan glöggkopp. Konstigt det där, att man blir så grymt bra på att Singstar efter en Irish Coffee...

En springtur blev det också, jag och Affe drog iväg medan huset fortfarande sov på söndagmorgon.  Hade tänkt en kort tur, men sprang såklart bort mig och var inte tillbaka försen en timme senare. 

Håll tillgodo med lite bilder från helgen! 

Fredag eftermiddag. Ombytt, på väg upp längs backarna i Vilsta. Det är långpass på gång, om 3h (trodde jag då) kommer J med tåget från Sthlm för gemensam frotsatt färd mot Skövde där storebror och svägerska väntar.

Det är mörkt, det ligger snöblandat regn i luften och snön hänger tungt på träden. Plötsligt, slash, en av snökockorna tappar greppet om sin grankvist och landar rakt i nacken på mig. Först blir jag förbannad, kort stubin som jag har, men sen kommer en flashback över mig. 15 år tidigare, lyktornas sken är utbytt mot skoterns röda baklyktor som reflekteras i snön. En liten tjej sitter bakvänd på skotern och håller krampaktigt fast i den gran som ska pryda hemmet denna jul. Pappa kör vant skotern fram längs den slingrande stigen, men kan inte undvika att köra in i de snötyngda kvistarna som hänger ner över stigen. Snön rasar ner innanför kragen på flickan, som inte kan släppa greppet om granen för att sopa bort snön. Flickan blir arg som ett bi, arg på pappa som inte såg upp, arg på granen som hon inte kan släppa och arg på snön som börjat smälta innanför tröjan. Men det går över. Den nu smälta snön värms upp av kroppsvärmen och flickan önskar åter att färden vore längre. Mer tid i mörkret, på skotern, i skogen tillsammans med pappa och storebröder.

Tillbaka till verkigheten. Samma flicka, åter i skogen i mörkret med snö innanför kragen. Ensam, med mina tankar, blir jag lite nostalgisk. I år pappa får du hämta den finaste granen själv. För flickan blev stor så fort och måste jobba dan före dopperdan det här året... fast ett tips är att det i juletid brukar finnas en naken man med tomteluva i skogen som säkert kan hjälpa dig ;-)

Ok, det är inte bara SJ som felar. Även den bäste gör sina misstag, (även om det är sällan ;-)  I måndags hade vi möte med jogginggruppen på F&S i Eskilstuna. Tiden för detta var först satt till kl 18, men eftersom tågen till Sthlm från E-tuna gör uppehåll i heltimmestrafiken kl 20 och börjar gå igen kl 21, så bad jag (mitt snille) om att skjuta på mötet lite för att slippa vänta så länge på tåget. Inga problem, så långt allt gott, ett bra möte med bra personer och goda mackor. Cyklar till tåget och ser fram mot hemresan (jodå, jag tycker faktiskt om att åka tåg, tro det eller ej). Oroväckande lite folk på perrongen... oroväckande att inget tåg står inne... förfärande att inga avgångar till Sthlm finns med på informationstavlan. Japp, det var visst kl 21 som det inte gick nått tåg! Jag tog fel timme. Så, hur spenderar man en timme i en kall, stängd och nästan folktom stad? På McDonalds såklart.

Vilket för oss vidare till nästa del i historien. Där står jag framför kassan och väntar på att mitt kaffe ska rinna ner i pappermuggen. Bakom mig står en ung mamma med två små flickor. ”Vad vill ni dricka då till hamburgaren?” frågar hon flickorna. Flicka 1: ”Ehhh...mjölk!” Mamman: ”Mjölk???” (tänk er en mycket fördömande klang på uttalet). Mamman igen, till

flicka 2: ” Jaha, jaja, och du då, vad ska du ha?” Flicka 2: ”Jag vill ha vatten.” Mamman: ”vatten??? (samma fördömande ton) ”Vill du inte ha Sprite istället?” Flickan håller dock fast vid sitt beslut. Själv beställer mamman en stor cola till sig själv och dom lämnar restaurangen. Hur kan en människa i dagens informationssamhälle så totalt ha missat hela näringsdebatten? Matakuten, Du är vad du äter, Bröllopsform, Toppform... alla löpsedlar, alla tidningsomslag... jag som länge tyckt att all denna propaganda gått till överdrift, men tydligen räcker det inte. Fast jag antar att de inte spelar någon roll om man viskar eller skriker i den döves öra. Hjälp...

Nej, nu ska jag slå ihop datorn, snart dags för tågbyte i Flemingsberg. 20 minuter försenade.

En sådan dag. En sådan skön arbetsdag. Började med seminarium om onda ryggar på Lasarettet i Västerås, och det var riktigt bra. Det händer något väldigt konstruktivt när man tar in 3 bra föreläsare och ger dem en halvtimme var att berätta om sina hjärtefrågor inom yrkeslivet. Kärnan ur innehållet plockas ut, det går undan och man rycks med av intensiteten och skriver så pennan glöder. De där stunderna när ögonlocken börjar falla och man funderar mer på vad man ska äta till middag än effektiviteten av KBT vid långvarig smärta existerar inte. Tvärtom har man all uppmärksamhet riktade mot ämnet och man bara njuter av all saknyttig kunskap men erbjuds.

Konsensus: Halvera alla föreläsningar, analysera det som blev kvar och plocka bort ungefär 60% till. Resultatet blir en massa tid över till annat arbete, en pigg och alert lyssnarskara och kunskap som känns relevant och som faktiskt fastnar.

Sen blev det en eftermiddag i bassängen, som vanligt på fredagar, och så lite skrivjobb som precis avklarades. Älskar den här stunden, lugnet när man just stängt ner journalprogramet och stämplat ut, men innan man lämnat arbetsplatsen. Som omväxling inget tåg att skynda till, ska umgås lite med E-tuna vännerna ikväll =) Men innan dess blir det ett hårt pass på gymmet.

Trevlig fredag!

Jaha, nu kom snön till stan. Jag som i min Vasaloppsångest haft den stående ursäkten till ev. nederlag att skylla allt på snöbristen. ”Det är ju så dåliga vintrar här nere, tacka vet jag Ljustorp, oj oj oj vad myyyycket skidor jag skulle träna om jag bodde där!” Så när jag ger upp efter halva loppet skulle jag förbanna klimatet och allt söder om Hudiksvall.

Och så kommer snön!  Åh, varför anmälde jag mig över huvudtaget? Suck, jag vill ju bara springa, springa springa. Inte hålla på med en massa utrustning, vallor, trasiga pjäxor, dåliga skidspår, bakhalka och sånt...

Ok, jag gillar att åka skidor, missförstå mig inte. Jag gillar att åka skidor när solen skiner, det är -3 grader, spåren är perfekta, pjäxorna framställda och skidorna färdigvallade. Gärna över fjället på väg mot en våffelstuga, inget snöre som spärrar min väg om jag inte passerar vissa punkter på utsatt tid, och, framförallt, inte 9 jäkla mil!

Jag vet inte hur många gånger jag kommer på mig själv med att gå runt och formulera bloggtexter i huvudet, så för att få utlopp för någon slags kreativitet som ändå pockar på kände jag att det var dags. Lite mer inboddd, lite mer förbannad på SL, lite mer framtidstro, lite mindre bitter, mycket revanschsugen och med ett nytt Maraton i målsiktet!

För att göra en snabb update:

Brorsan tog hem Lidingöutmaningen i avsaknad av lillasyster, som lätt hade klått honom om det velat sig bättre. Enjoy your orange shirt man, cause it´s going to be mine... men, det var dock ett mkt bra lopp, mållinjen passerades efter dryga 2.36 Grattis grattis!

Ca 7 löpfria veckor blev det för mig, under vilka jag gjort 135 tåhävningar/dag.

Har använt tiden till att lära mig simma crawl. Ni som följt bloggen från dess början vet att jag är en tämligen urusel simmare, men nu har alltså både jag och J gått regelbundet till Huddingehallen och tränat. Och övning ger resultat, idag tog jag 225m utan vila =) 

Vi har flyttat! Från 2 x 40 kvadrat till 67 kvadrat + en jättestor balkong. Håller som bäst på att lära mig var de bästa löpslingorna ligger, och det ser mycket lovande ut.

Det var allt för denna gång. Uppdateringen kommer att bli något mer sporadisk, dagarna blir korta när SL inte håller tidtabellen och plugget ska ha sin beskärda del av den redan reducerade dagen. Men nu har jag iaf någonstans att göra av alla texter som börjar samlas i skallen.

Ända sedan förra onsdagen, då jag fick reda på det här att man ska sitta online på föreläsningarna i Idrottsmedicinkursen har jag gnällt, oroat mig för och drömt mardrömmar om tekniken. Program som ska installeras och servrar man ska koppla upp sig mot (vad är en server, egentligen?) Min relation till tekniska prylar är rätt körd i botten kan man säga, grundat på dåliga erfarenheter och ett totalt ointresse. Tyvärr har jag svårt att få såna här saker ur skallen så länge jag inte har full koll, och mitt sätt att bearbeta orosmoment är att prata om dem. Så förutom att sömnen blivit lidande har både arbetskamrater, familj och pojkvän blivit utsatta för min neggo-klagan senaste veckan.  

Jag vill bara säga till er nu: Allt är lugnt. Ca 1 min guidning på telefon från kursledningen och jag är på plats i E-meeting rum 2, bara väntar på att det ska dra igång. Vad själva föreläsningen ska handla om har jag inte haft den minsta tanke på. Snacka om att fokusera på rätt saker...  

Så var man hemma, långtur med mor och bror, lördagsgroggen uppslagen  och surströmmingen väntar. Hemma är ändå hemma. Sitter och bläddrar runt bland en massa gamla foton, håller på att pyssla ihop ett inbjudningskort till nyårsfesten vi ska ha i år. Här kommer ett smakprov på gamla foton! (Ps. lägg märke till min bror med ölburken- KAN inte bli svårslagen på Lidingö, helt omöjligt...)