Inlägg publicerade under kategorin Löpupplevelse

Av Maria - 23 maj 2009 17:43

Slutade tidigt igår, tog 15-tåget från Eskilstuna. Planen att hoppa av i Södertälje för vidare pendeltågsfärd till Östertälje och därifrån till fots vidare hemåt höll dock på att gå om intet... ty sömnen anföll som en myggsvärm i träsket och en nyvaken Maria är ingen fröjd att ha att göra med. Motivationen på minus och en längtan efter godis och TV höll på att stjälpa hela planen. Som tur är vet jag efter 25 år med mig själv att man inte bör lyssna på mig när jag sovit en middagslur...


Så, planen fortskred, och 30 min senare traskade jag iväg längs leden in mot skogen. Första etappen innehöll 12 friska kilometer fram till Brosjön. Växlande skogterräng, grusväg och mindre asfaltsväg och ska sanningen fram så var det rätt segt, jag var riktigt trött när jag kom fram. Sprang bitvis och just det gick dock oväntat lätt 'nd[, trots 10kg packning. Antar att all styrketräning och rullskidåkning inte varit bortkastat. Höften fanns där och påminde och gnällde lite men gjorde inget större väsen av sig. Väl framme i Brosjön blev det en kort rast och en halv chokladkaka. Fortsatte sedan, springandes, vidare mot Lida 7km. Och nu! Ny energi, lätta ben, vacker väg, och efter 8 veckors väntan fick jag uppleva löparglädje igen! Och vad jag njöt av den. I nästan 5 km njöt jag, sen tog jag det säkra före det osäkra och växlade ner. Det gick fort och lätt att komma till Lida där jag nyttjade stugområdets toalett och tvättade av mig lite och fyllde vatten.


Vidare på sista etappen, ca 6km till vindskyddet jag utsett till natthärbärge. Fylld av lycka efter springturen fortsatte jag i samma anda och det blev 6 kilometers växlande mellan gång och jogging. I samma stund som jag började se mig om efter vindskyddet föll de första dropparna, och precis då jag tänkte stanna för att ta på mig regnjackan dök den lilla hyddan upp bredvid stigen. Efter ombyte, middag och lite bokläsning somnade jag gott till älgarnas bökande ute i den torrlagda fd Kvarnsjön.


I morse fortsatte jag vandrades hemåt, och eftersom jag förbjudit mig själv att springa tog de sista 16km dryga 3h att avverka i terrängen.


Efter en shopping-och fikatur på stan sitter jag nu och väntar på bror och svägerska som ska på partaj i Solna och brorson Leo som ska hålla mig sällskap i kväll! Det blir pizzabak och godis =) Och höften? oförändrat tror jag. Den liksom gör lite småont hela tiden men verkar inte ha förämrats. 


Lite bilder från turen...

Av Maria - 4 januari 2009 05:17

Livet rusar. Dagar avverkas, veckor passeras, månader går. Den där dagen långt fram då vi skulle göra något särskilt är plötsligt här. Men livet rusar inte som ett expresståg, snarare som ett skepp på stomigt hav. Vissa dagar är allt toppen, man är stark, man har flyt, man älskar sitt jobb, vänner hör av sig, livet leker. Andra dagar vill man bara dra täcket över huvudet och somna om. Trött. Prestationsångest över en ovanligt jobbig arbetsdag. Man tar felaktiga beslut, man är grinig, känner sig ensam och oförstådd. Uppgifter som hotar att kväva en, varför lovade jag att gå på det där mötet?


Där finns löpningen för mig.


När jag är ledsan tar jag en springtur

-Det gör mig glad

När jag är trött tar jag en springtur

-Det gör mig pigg

När jag är arg tar jag en springtur

-Det gör mig snäll

När jag misslyckats tar jag en springtur

-Det ger mig självförtroende

När jag är rastlös tar jag en springtur

-Det gör mig harmonisk

När jag får prestationsångest tar jag en springtur

-Det ger mig perspektiv

När jag behöver tänka tar jag en springtur

-Det ger mig tid för mig själv

När det är som mest att göra tar jag en extra springtur

-Det gör mig lugn


Men glöm inte att havets vågor hör livet till. Upp och ner, fram och tillbaka. Man får må dåligt ibland. Det är inte farligt. Det är bara att hålla sig masten och surfa ut de värsta vågtopparna.




Av Maria - 12 augusti 2008 13:33

En bäck? eller en stig? Nej, det är banan på Vertex Fjällmaraton. Men- det står ju en get på spången!

1700 höjdmeter

Segertid 3h54 min herrar, 4h51min damer.

...och då är det inga dåliga killar och tjejer vi snackar om.


Min bedrift på 13 km kändes mer och mer ynklig allt eftersom löparna från långa banan ramlade in (de flest gjorde just det, ramlade in). Killen som inte kunde sluta springa för han höll på att få sån kramp i vaden och sprang in i väggen, bokstavligt talat. Eller han som pga sin krampande ljumske såg ut som han skitit ner sig totalt uppför sista backen. Eller tjejen som passerade mållinjen sedan jag duschat, bastat, ätit, druckit kaffe, vilat, planerat morgondagen, kollat på bilder.... hon startade en timme före mig. Så imponerad, så mkt medlidande, så avundsjuk... nästa år ska jag minsann... hann knappt avsluta tanken förren mitt nummer ropades upp på prisutdelningen (sägas ska att priserna lottas ut, här är nämligen deltagandet viktigare än prestationen. En inställning som genomsyrar hela arragemanget). Haha, kan det bli bättre? Jag vinner en startplats till långa banan i nästa års upplaga av tävlingen, inklusive bankett! Tackar allra djupast, målet med träningen är klart för kommande år och motivationen på topp!


Lite ska jag skriva om mitt eget lopp också. 13 km känns obetydligt i jämförelse med långa banan men så är tempot därefter. Jag kan säga att jag hade inte mycket att sätta in de sista kilometrarna innan mål. Men med en 4:e placering som resultat är jag mer än nöjd, och loppet var ett bra formbesked inför Lidingö. Banan var hur kul som helst, dock såg man inte mkt av de vackra vyerna som det pratades om innan starten, för man var fullt upptagen med att se var man satte fötterna. För er som har sprungit Gröna Milen kan jag säga att det är som en grusväg i jämförelse.


Det hela avslutades som sagt med Bankett, god mat och fina priser delades ut till ett gäng mer eller mindre trötta löpare.


Dagen efter gav jag mig av på egna äventyr, med en packning som innehöll sovsäck, regnkläder, lite ombyte och mat joggade jag iväg mot Stendalsstugan som enligt ledmarkeringarna låg 14 km från Vålådalen. Väl framme var det dags för lunch och vila, lade mig i solen med utsikt över ån och läste boken "Gunnar". Någon timme senare fortsatte turen mot Vålåvalstugan, ytterliggare 14 km över fjället. Här blev det lite kämpigt, leden var väldigt blöt bitvis och stegen rätt tunga den sista biten. Höll på att fundera över hur långt det kunde vara kvar och just som jag enats med mig själv om att borde kvarstå ca 3 km dyker en skylt upp med texten " ca 2m till Stanna! Njut!" Jag tar två stora steg och där bakom busken finns den mest efterlängtade synen av alla- Vålåvalstugan!! Nästan så jag skrattar högt, så himla glad. Väl framme lägger jag väskan på en av sängarna, tar med handduken och traskar barfota ner till bäcken med klart rinnande fjällvatten. Överväger valet av badkläder ett ögonblick men konstaterar att de enda i närheten är en tysk barnfamilj ca 300 meter bort, så jag kliver ur de genomsvettiga kläderna och ner i det iskalla vattnet. Mmm, detta är helt klart ett av ögonblicken jag kommer se tillbaka på med glädje när jag ligger på min dödsbädd. Helt underbart.


Därefter traskar jag upp till stugans kök och slevar i mig couscous och makrill i mängder som skulle mätta 4 vuxna män, lägger mig i sängen och sover ca 10h. Vaknar kl 05:30 morgonen efter av att jag är hungrig. Äter en dubbel portion gröt, städar efter mig och kliver ut på leden samtidigt som solen går upp. Inget foto kan göra den synen rättvisa. Förutom lite ömma höfter och axlar efter ryggsäckens bärremmar känns kroppen förvånantsvärt pigg, och det är med (relativt) lätta steg som jag joggar över fjället de 20 kilometrarna tillbaka till Vålådalen. De spångar som igår kändes som balansgång på slak lina var idag mer som löparbanor utlagda lite här och där. Stenarna som jag igår snubblade mig över gav idag bra frånskjut under fötterna, och bäckarna som igår motsvarade Indalsälven var idag mer som Ljustorpsbäcken. Tänk vad lite (mycket) mat och sömn kan göra!


Ska vi summera ihop helgen:

61 löpta km varav 48 med packning

Inga! skvasår/blåsor

En fjärdeplats =)

En stor portion beundran till alla som fullföljde långa loppet

En ännu större portion motivation med mig hem

En startplats till nästa år!

Nya bekantskaper

Vackra upplevelser och bilder lagrade i minnet

Blöta fötter

En sjukt seg hemresa med nattåget...


Idag vilar jag

Av Maria - 7 augusti 2008 22:09

..just det, nu blir det verkligen test av mina GoLite, det är nämligen det enda paret dojjor jag packar med.. men de har funkat jäkligt bra sista veckan i regn och rusk, så jag tror de blir bra för alla planerade mil i helgen..

Av Maria - 25 juli 2008 12:23

Igår var en sån där dag då man förstår varför man håller på som man gör. Allt blir liksom så självklart, löpningens tjusning på sin yttersta spets. Tog bussen efter jobbet till Bälgviken, hade laddad ryggsäcken med pannkakor och 3 liter vatten + vätskebältet (drack upp 2,5 liter utan att kissa en gång, mer än så säger jag inte om hur varmt det var...). Trampade iväg ut på Sörmlandsleden i sällskap av DinGata på P3. Och så skönt det är. Temperaturn var ändå rätt bedräglig där nere på småstigarna under de höga granarna. Tog det lugnt, njöt av omgivningen. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, det är fantastiskt dessa leder som finns här och var.

För det första: Du slipper hålla reda på kartor, du vet att du kommer fram på rätt ställe bara du lyckas följa de färgglada markeringarna (vilket iof jag inte lyckas med alla gånger, ty det kräver att man inte svävar iväg alltför långt i dagdrömmerier..)

För det andra: Någon har preparerat vägen åt dig. Är det alldeles för mkt sankmark så ligger det spångar utlagda. Tackar tackar.

För det tredje: Någon har inte bara markerat vägen åt dig, i de allra flesta (alla?) fall är det dessutom en alldeles fantastisk väg att springa! Man passerar genom olika så slags natur att det efteråt känns som man varit ute på flera olika rundor som smält samman till en lång.


Kastar en blick på klockan emellanåt och konstaterar att det gått en halvtimme eller två. Tiden spelar då och där ingen som helst roll, för det är sommar, det är varmt och kvällen är ljus. Jag har vatten så det räcker och ännu finns några pannkakor kvar i packningen.

Av Maria - 1 juli 2008 21:54

.. ni vet, en hel ledig dag framför sig att leka med alla nya julklappar man fått. Förväntan. Släkten har åkt hem, inga middagar man måste stanna vid bordet för tills alla ätit upp...


Jag har en ny leksak. Eller två, rättare sagt. Fast patienterna är släktingarna jag måste vänta på tills de gått hem, och förkylningen är middagen som håller mig kvar vid bordet.

Av Maria - 7 juni 2008 06:45

År 2005 blev firades 6 juni för första gången som helgdag. Samma år som 6 balla brudar ;-) avslutade sitt andra år på sjukgymnastikprogrammet i Uppsala. Då röda dagar lämpligtvis firas i goda vänners sällskap så tog vi denna nytillkomna, kring vilken inga traditioner ännu var skapade, till vår egen dag. Året därpå tog vi vår examen och gav oss ut till olika platser i vårt avlånga land för att fixa ryggar, knän, axlar, fötter, för att motivera och inspirera, för att sprida kunskap och för att ta emot kunskap, för att få den gamle att våga lämna sin lägenhet, för att få den insjukne att komma på benen, för att få den late att röra på fläsket... den 6 juni varje år släpper vi dock vad vi har för händer för att ses, och i år stod Helena som värdinna. Helena är nämligen den av oss som samlat mest vuxenpoäng, då hon med sambo för en månad sedan flyttade till hus och allt som hör därtill med stor tomt, rabatter, garage, altan...etc.


Efter god mat, gott vin och livliga disskusioner kring livets angelägenheter kröp vi till kojs. De andra funderade på hur länge vi skulle få sova, eftersom vi skulle upp och rida islandshästar dagen därpå. Jag visste att oavsett vad väckarklockorna ställdes på så skulle min biologiska mat- och sovklocka ringa ett par timmar tidigare och tala om att det var dags för en springtur. Därav åker jag sällan någonstans utan ett par löpskor i väskan. Och mkt riktigt, kl 06.37 var det dags. På med tights, topp, skor och så lite försiktigt iväg i den ännu svala morgonluften. Väl ute från gårdsplanen ökade jag farten och benen svarade med ett glädjetjut. Som en duracellkanin pinnade jag på förbi gårdar, hyggen, åkrar och hagar. Ivrigt påhejad av kalvarna på andra sidan staketet klämde jag i lite extra i steget, ville ju inte göra publiken besviken. En katt låg och njöt i morgonsolen, högst uppe på en vedhög och iakttog mig. Hästen fnös under lugg innan han återgick till sitt hö. Igelkotten var nog både blind, eller suicid, då han gjorde sitt bästa för att lägga krokben på mig. Hade ingen klocka men vände om vid utkanten av staden. Min kalvpublik hade ledsnat på att vänta, de hade betydligt mer nöja av frukosten som precis serverats dem inne i ladan. Snart skulle även jag serveras frukost. Klämde ut det sista ur energidepåerna med några fartökningar innan sista kurvan tillbaka upp mot tomten.  Saktade sedan ner och gick lite försiktigt över gruset för att inte väcka mina ännu sovande vänner, satte mig på farstun i den alltmer hettande solen och bara njöt av stunden. Oavsett hur resten av dagen fortlöp visste jag att det här var en bra dag. 

Av Maria - 25 maj 2008 14:48

Jaha, då har man alltså gått sin första golfrunda. 6-håls pay and play i Rotebro. Till alla er som funderat på att börja med golf: Gör inte det.

Till alla er vars klubbor samlar damm i garaget: Jag förstår er

Till alla er som njuter av att regelbundet idka denna sport, som jagar poäng och sänker handikapp:  Jag bugar och niger. Djupt. Full av beundran.


Det går inte bra. Det går inte ens framåt. När jag för typ 50:e gånger kör klubban rakt ner i daggmaskarnas vardagsrum ca en halvmeter framför bollen som ligger kvar och flinar tänker jag trotsigt, att jag ska minsann ut och springa i skogen när jag kommer hem! Intressant är att det verkligen dök upp som en trotsig tanke, som en slags hämnd på golfen. Som om den bryr sig? Nåja, utan att tänka så mycket mer på det där med träningsvila och formtoppning gav jag mig i allafall ut på en runda senare.  Och så underbart.


För dig som inte märkt att Liljekonvaljerna blommar, spring ut i skogen! LUKTA dig fram. Och på vägen dit, varför inte välja de solvarma barrklädda småstigarna? KÄNN annat än asfalt under fötterna. Stäng av musiken och plocka ur hörlurarna ur öronen en stund. LYSSNA på fåglarna. Se dig omkring. Se blommorna, se träden, se stenen, se vattnet. SE tavlan du står i. Få se, vad har vi kvar? Just det ja. Okej vi gör såhär: sista kilometern, spring utav helvete så fort du bara kan. Uppmärksamma blodSMAKEN i munnen!

Skapa flashcards