Jaha, vad ska man säga. Två dagar till havs i kajak ger mersmak. Forspaddling lockar, en kurs till våren. Golfen påbörjades, inga större framgångar men en kurs där med. Grönt kort och några rundor i vackert väder. Hösten börjer ge färg, vintern nalkas. Kommer snön eller måste jag boka resor till norrland för att få mina mil inför Vasaloppet? Lägger sig isen i år så långfärdsskridskorna får den motion de förtjänar? Lära sig simma ordentligt skulle vara kul, några lektioner i frisim som ingen varken jag eller J klarar utan att svälja halva bassängen. Vore nått. Vad har Huddinge att erbjuda i MTB-vägar? Finns fin asfalt att rulla med inlines över?

Så många leksaker det finns för en som vill. Jag väntar på nya terrängskor, mina fina GoLite tappade skinnet och reklamerades. De nya skorna är inte medvetna om vilka härliga turer vi ska ha tillsammans. Många backar, stockar och stenar att besegra. Ett Vertex-lopp på ca 42km över fjälltopparna i början av augusti. Det blir nått.

En helg väntar, ett Lidingölopp och många förväntansfulla deltagare. En startplats finns att köpa på puls.se. Den är billig. Kör hårt, spara inte på krutet. Jag hatar det men jag hejar på dig när du kommer i mål.

Träningen ligger ner den här veckan också, ingen lust, laddar träningsglädje inför hösten. Nästa vecka står det flytt på schemat mån,tis, ons, fre lör och sön. På torsdag står det pubrunda. Sedan ska muskler och hjärta få känna att de lever, det blir cykel i höstlandskap och i svettiga lokaler, det blir hantlar, bollar och maskiner, det blir simmning och wet-west träning, det blir inlines med stavar och paddling med tjocka vantar.  Men inte nu, inte än. Först ska jag vila klart.

Tack och hej alla läsare, roligare än såhär blir det inte. Kanske ses vi till våren, kanske inte.

Första dagen utan voltaren, börjat lite smått med tåhävningar... kändes bra till en början, tänkte att det här är ju hur lugnt som helst. Men bara ett litet, litet ynka sånt där skid-stakningshopp som jag visade en patient i bassängen (jag på land) och så genast dalar hoppet. Brant utför. Den tål inte mkt den jäkla hälsenan. Jag har ont, är ledsen och arg. Visst, bara en tävling, ett jobbigt jäkla fånigt lopp runt snobbön, vad är det? Barn svälter i Afrika och glaciären smälter. Men vad fan... det är ju mitt lopp, målet för all jäkla träning hela året... gör ingenting för tillfället, knappt jag orkar pallra mig till gymmet, inte sugen på träning i nån form överhuvudtaget. 

Snart kommer J, vi ska ut och paddla i helgen. Sova i tält och grilla korv. Vad är väl ett Lidingölopp? Hoppas det blir skitdåligt väder nästa helg.  

Tja, vad ska man säga. Med maximal avlastning och voltaren märker jag knappt av den, förutom på mornarna och kvällarna då den känns som ett torkat gummiband. I morgon är sista voltaren-dagen, tänkte börja köra lite excentrisk träning sen så får vi se...

Har inte riktigt hunnit med att skriva här, plugg, jobb och flytt tar både tid och energi. Efter det stenhårda uppgörelsen på Lidingö får bloggen om inte gå i graven så åtminstånde sova i ide...  

Jag har ont i vä hälsena. Inta bara så där att det känns litegrann i den efter 15km, snarare så jag gruvar mig för att gå mellan datorn och soffan för det gör så helvetiskt ont att sätta foten i golvet. Total vila 5 dar, jag ska käka så mkt antiinflammatoriskt som finns på apoteket. Sen rehab en vecka, sen är det bara att hoppas...

(Bellmannstafetten igår var ändå jättekul, kommer bara i skymundan tyvärr för den här skiten... tiderna blev oväntat bra med 20.37 i mixlaget som totalt kom 22a och så 22.44 med Vilsta som kom på 13e plats i damklassen. Kolla första sidan på hemsidan så ser ni hur kul jag hade när jag sprang ;-) 

Hej. Det var värst vad du flåsar?

- Ja, jag har precis varit ute och sprungit

Verkar ha tränat hårt?

- Nja, jag överdriver lite för att det ska verka som jag tränar hårdare än jag gör. Skrämmer konkurrenterna, du vet.

Bra taktik. Hur går det med träningen då, när vi ändå är inne på ämnet?

- Tack det går bra. Sprungit en hel del vändor uppför slalombacken, det är mitt hemliga vapen inför Aborrbacken. Jag visualiserer att jag ser ryggen på Brorsan där i mitten av backen, han är skittrött, joggar nästan baklänges. Steg för steg närmar jag mig, ligger precis bakom några steg och bara njuter av tillfället...sen spurtar jag lätt förbi och spänstar vidare mot mål. Hur enkelt som helst! 

Hmm.. de där spänstiga stegen skulle jag vilja se...ok, skadestatus?

- Inga skador, förutom att jag som vanligt börjar känna efter lite för mkt såhär när det börjar dra ihop sig. Snart hör ni mig gnälla över ömma hälsenor igen, var så säker.

Taktik nu då, och fram till loppet?

- Åker till norrland i helgen och laddar med surströmming. Passar på att sabotera för mina motståndare. Du vet,  lägga laxeringsmedel i maten, stoppa myror i brallan, knyta ihop deras skosnören med dubbelknut...

"Må bäste man vinna", det är inget du hört?

- Nej

Hur allvarligt tar du egentligen på den här utmaningen?

- Jävligt allvarligt. Det är stenhård kamp som gäller. Vinna eller försvinna.

Vad tävlar ni om?

- Förutom ära och berömmelse utlovas exceptionellt fina priser som delas ut under middagen

Låter bra. Lycka till!

- Tack

Japp, 27 nya färska kilometer att lägga till i träningsdagboken. Känslan var god och farten kändes ok, lik förbannat var J före vid vätskekontrollen... (vi springer lite olika spår, jag föredrar småstig och stenar medan J hatar allt som ökar risken för fotstukningar..) Visst blir man lite orolig inför Lidingö, det hårdnar uppenbarligen i kampen om innebördes placeringar... men ändå, det är himla gott att känna att man orkar springa såpass lång och ändå ha dans i benen till kvällen!

I vanliga fall är vi varandras bäste suporter, jag och J, peppar när det går segt och berömmer när vi är duktiga. Brukar rapportera från våra pass på kvällarna när vi bor på olika håll. "Klart du är lite seg i benen, du har ju kört tre dar i rad nu"; "17km, fasen vad bra, härligt" osv osv. Vi var och kollade på en lägenhet idag (som för övrigt inte var mkt att hänga i gran), och när vi kom hem så körde vi en 7km-runda. Håller ett lagom prattempo skulle gissa på runt 5min/km. Pratar om lite av varje, en hel del kring träningen och uppladningen inför Lidingö, har det ganska trevlig där längs vägarna.

Så vikar vi av in mot skogen de sista kilometrarna, och det är då det händer. Ngn, omöjligat att säga vem, drar up tempot lite, lite. Den andra hakar på, fortfarande rätt omärkligt. Det märks på att ordflödet glesas ut. Till slut upphör samtalet helt. Pulsen stiger, andhämtningen ökar. Fötterna mot gruset, bam, bam, bam, bam... nu är det inte snack om ngt pepptalk, inga uppmuntrande ord, ingen klapp i ryggen. Och framförallt inte ett ord om trötthet, inte ett ord om mjölksyran eller om stumheten i benen. 

Fan, jag skulle vilja veta hur trött han var... jag börjar bli rädd, misstänker att han ligger mig i hasarna nu... 

Tog en morgonjogg med J i morse efter frukosten. Lugnt trodde jag det skulle bli, så tusan heller. I värsta farten bar det av längs passadvägen och vidare mot Jakan. De mer eller mindre hetsiga disskusioner vi brukar föra under våra pass uteblev till förmån för en alltmer intensiv andhämtning. Jäklar, tänkte jag, här har nån tjuvtränat medan jag tillbringar mina dagar i E-tuna! Men det kändes bra, tempot var högt men inte plågsamt. Så efter drygt halva sträckan skedde det jag i smyg sprungit och väntat på, J tog lite slut och jag fortsatte själv hemåt i uppsatt tempo. Höll inte riktigt hela vägen jag heller, farten minskade under den sista kilometern men jag fick trots det ett bra pass som jag inte räknat med. 

Och jag känner mig jagad... På Lidingöloppet står vi där på startlinjen, sida vid sida...