...fick följa med på långpass idag. Eller iaf halva, joggade först själv drygt en timme på Järvafältet, sen joggade vi ca 45 tillsammans i Görvelnskogen. Zigge heter han och tillhör mina grannar. Zigge är min bästa joggingvän, för han är den enda som aldrig skulle tveka på att hänga med mig ut, oavsett väder.

Idag var det skönt att vara ute, sådär så man inte riktigt vill vända och jogga hem. Har nog att göra med den mycket långsamma hastigheten...

Har tagit till mig ett tips från Anders Szalkais, nämligen att avsluta varje distanspass med ett par fartstegringar. Använder mig av lyktstolpar, vid varje stolpe ökar jag farten, totalt 4 stolpar. Prova, ni kommer bli förvånade över hur lätt och skönt det är att göra detta även efter ett långpass. Anders Szalkais nya träningsprogram inför maraton läggs förresten ut den 30 november, får se hur mycket jag ska använda mig av dem..

Kom just in från en springrunda, och medan jag var ute funderade jag över en kommentar jag fick på vägen hem från jobbet. "Jaha,ja, nä, jag springer aldrig när det är mörkt. Vad som helst kan ju hända. På vintern tar jag löpbandet på gymmet om jag springer". Gymmets löpband är inte och kommer aldrig att bli ett alternativ mot att springa ute, oavsett väder. Möjligen ett komplement. Nej, mörkret bekommer mig inte speciellt mycket, snarare njuter jag av den annorlunda löpupplevelse man får. Upplysta vägar finns det i alla fall om man bor i en stad och annars är pannlampa fenomenal.

Och rädd, nej, inte speciellt. För det första är det knappast i skogen de flesta saker händer, tror inte våldtäcksmännen lägger sig och väntar under en gran utifall det skulle komma någon joggare förbi under kvällen. (Att just den joggaren är en ensam kvinna är inte heller solklart..) För det andra är det betydligt lättare att sparka/slåss/springa ifrån en snubbe om man har träningskläder jämfört med tajta jeans och klackar.

Men visst, jag är uppväxt i Ljustorpsskogarna där risken att träffa NÅGON överhuvudtaget är tämligen obefintlig, så jag är kanske lite väl naiv. Och jag förstår de som är rädda, för mörker ÄR rätt läskigt. Men jag hävdar ändå att det är en förhållandevis obefogad rädsla.

(sen  har jag en tredje anledning till att inte frukta onda män, jag har nämligen en stor svart kille som vaktar mina steg i mörkret.. men mer om det i morgon.. )

Jag har ett tag försökt att köra efter ett träningsupplägg som går i 3-veckorscykler, där jag kör två veckors hård träning följt av en veckas lättare. Under de "hårda" (allt är relativt..) veckorna springer jag totalt dryga 5 timmar fördelat på 4-5 pass och under den lättare veckan springer jag runt 4 timmar fördelat på 3-4 pass. Lämpligtvis byts ett av springpassen ut mot tex simmning eller cykling under den lätta veckan. Förutom springningen vill jag köra på gymmet 1-2 ggr/vecka, för att förbygga skador och för att jag trivs på gymmet. Träningsmängden under de hårda veckorna kommer successivs ökas på under vintern och våren.

När det gäller upplägget av de specifika träningspassen tänker jag i sk nyckelpass. Jag har två nyckelpass som jag kör varje vecka, det ena är ett kvalitépass som innebär någon form av intervallträning alt. snabbdistans och det andra är långpasset. Dessa två pass är liksom prio 1, sen fyller jag ut veckan med pass som passar min dagsform och mitt övriga schema.  

Den här veckan är en sån där lugn vecka, 4h och 17min står det i träningsdagboken att jag sprungit. Så idag är det vila som gäller, tar nog en promenad lite senare. Det är skönt att vila också.