Inlägg publicerade under kategorin Träning

Av Maria - 24 maj 2008 11:10

Efter typ en minut filmar dom två spänstiga tjejer i Vilsta-kläder- Gissa vilka? Just det, mig och Kerstin =)


Vårruset Webb-TV 



ANNONS
Av Maria - 18 maj 2008 18:20

Så var man hemma igen. Springkläderna torkar just nu i torktumlaren, medaljen ligger bland de andra i lådan och jag sitter (ligger) framför datorn med en kaffekopp i väntan på tv4 sports reportage från helgen.


Tre bilar rullade från Eskilstuna runt 12-tiden i fredags, en bilresa, en pastabuffé, en föreläsning och en orolig natts sömn senare promenerade jag genom slottsskogen för att möta upp mamma, Danne, Jocke och Matilda vid nummerlappsutdelningen. Om någon av de knappt 40000 startande löparna oroat sig över vädret denna Norska nationaldag kunde han eller hon nu andas ut, ett bättre springväder kan man inte begära. ca 15 grader, växlande molnighet och blåst som inte störde alltför mycket. Ca 2 h till start passade jag på att äta lite pastasallad och trängas bland de andra löparna inne på sportmässan. Resulterade i ett par solbrillor =)


Så var det alltså dags, stod startklar i 1B-fållan efter en något klen uppvärmning. Applåder- måste betyda att startgrupp Elit gav sig iväg. Applåder igen- andra startgruppen. Tänkte inte mer på det då, och hade antagligen inte gjort det senare heller om det inte vore för att en något stressad kille bakom mig konstaterade att han bafann sig i startgrupp 2, och att hans egna grupp 1B var de som precis startat. Det krävdes inte mycket insiktsförmåga för att inse att även jag befann mig i samma situation. Tog rygg på killen bakom mig, hoppade över kravallstaketet, förbi hela startgrupp 2, över staketet igen och i vild rusning över startlinjen. Allt förnuft säger att det inte är någon fara på taket, mitt chip startar min tid när jag passerar startlinjen, oavsett om jag gör det 50 meter efter de andra i samma startgrupp. Men vem är förståndig med skallen full av adrenalin? Nejdå, här skulle det tas ikapp! Tack och lov minskade adrenalinkicken då jag kom ikapp de första löparna och jag insåg att jag inte kunde springa 21 km i 4-minterstempo.


Efter den något oroliga starten följde 10 kilometers underbar, fantastisk löpning. Allt bara flöt, det var en vacker bana, publiken var grym och jag bara njöt. Passerade ett gäng killar som satt och grillade och drack bärs under en banderoll med texten: "Det är fortfarande 20 kilometer kvar, det är inte värt det! Ta en bärs istället!!" Tänkte bara, stackars killar, vad ni har missförstått mycket. Trots den låga startgruppen passerade jag här en hel del löpare och det kändes som jag kunde springa hur långt som helst. Vilket visade sig vara fel. Då jag passerade 10 km på drygt 45 minuter förstod jag ju att det gick för fort, att jag skulle få betala senare. Men jag kan liksom inte låta bli att springa när det går så lätt! Det känns som ett brott mot min egen kropp att hålla tillbaka, när benen njuter av farten, takten och rytmen! Eller låt mig citera en god vän, Fobba: " Man får passa på att springa fort medan man orkar". Men, såklart, fick jag som väntat betala för kalaset. Tror det tog mig 5 minuter och 30 sekunder att ta mig mellan km12-km13, och nu var det helt plötsligt inte roligt längre. Magen gjorde ont och benen började stummna. Fick ngt förnyade krafter över bron, (av någon anledning tycker jag om att springa över broar), men sen upp längs avenyn var allt bara en lång, långsam pina. Orkade inte kolla på klockan, brydde mig knappt om tiden.


Men man ska inte förneka psykets inverkan på den fysiska förmågan! Tack och lov kastade jag ändå en glimt på klockan vid 18 km och insåg att det inte gått så fruktansvärt sakta som jag trott, om jag bara höll ihop loppet till mål så hade jag fortfarande en chans på pers! Så jag sträckte på mig och fokuserade på steget. 19 km, 20km... och så, äntligen mål!!!! Hade ingen exakt tid men jag misstänkte att jag klarat mig under 1,40. Nöjd, trött och tacksam över att vara i mål begav jag mig till Nordstan där Danne och Matilda satt och väntade med öl och vindruvor =) Senare under kvällen skulle det visa sig att jag tagit mig runt på tiden 1:39:08 och slog således nytt personligt rekord med 3 sekunder!


Haha, vad nöjd jag är över mig själv!! Fuck off jantelag, du kommer inte åt mig just nu =)



ANNONS
Av Maria - 15 maj 2008 21:13

Jag sprang några kilometer idag, kände lite på formen inför helgen... det var skönt, jag njöt. Att jag sedan fick mer ont på sidan av knät är ändå ingen som oroar mig nänmvärt, det kommer inte att hindra mig på lördag. (antagligen efteråt, men den oron sparar jag till då) Blev taggad inför lördag, riktigt så jag längtar efter att ta ut mig, att bli jättetrött. Ni vet sådär trött, så när man har sprungit ungefär halva loppet så känner man att det kommer bli skitjobbigt men att man ändå klarar att hålla tempot in i mål. Sån där trötthet där kroppens fysiska behov är underordnade viljan, kroppen kommer att få lida, det kommer troligtvis att göra ont, men man klarar det. Och då, i det läget kastar man en blick på klockan. Man börjar räkna efter i huvudet, och efter lite multiplicerande och adderande kommer man fram till att man matchar det personliga rekordet rätt hyfsat! Helt plötsligt öppnas en möjlighet, man har chans på nytt pers.. Samtidigt inser man hur FRUKTANSVÄRT ont det kommer att göra att försöka slå det. Och när jag inser det är jag nästan beredd att kasta in handduken helt och hållet och kliva av. Räddningen är då att ovan nämnda huvudräkneoperation i det tämligen uttmattade tillståndet tar så lång tid att utföra, att man under tiden avverkat ytterligare ett par kilometer och befinner sig vid det läget relativt nära målet. Så nära att det inte längre finns någon ursäkt att inte satsa på en rekordtid. Så istället ökar man lite, varje återstående kilometer känns längre än den förra, och när man slutligen kommer i mål är man så tom på krafter att man funderar på hur man över huvud taget ska bära sig åt för att ta sig fram till banan-bordet.


Så trött vill jag vara på lördag.



Av Maria - 12 maj 2008 23:08

Hälsenan känns, peppar peppar, rätt ok idag! Däremot vaknade jag ett par gånger i natt av att det gjorde ont på utsidan av knät om jag vände mig på nått konstigt sätt... Löparknä tänker ni nu, men jag tror liksom inte det. Har haft det förut och det var inte såhär. Nej, med lite hjälp från kollega Johan har jag diagnostiserat en tendinit på mig själv. Boven i dramat heter Biceps femoris, och är som ni ser en del av hamstringsmuskulaturen. Men jag känner mig tämligen lugn, har aldrig haft problem med baksidan förut och jag tror absolut det är bra till på lördag!

Av Maria - 11 maj 2008 18:52

Jaha, sista långpasset avverkat. Kerstin kom och hämtade mig så vi kunde bränna av 26k tillsammans ute hos henne, mkt trevligt med sällskap och en otroligt fin runda! (Uppladdningen var tyvärr inte optimal, men det var det värt för en skittrevlig helg i Örebro med tre sköna tjejer..) Nu är det sista långpasset avverkat, så nu återstår bara att glida in i formtoppen och hoppas att både den och kroppen håller över varvet och maran. Viss oro finns då både den ena och den andra kroppsdelen försöker prata förstånd med hjärnan, som dock ihärdigt ignorerat tjatet tills nu...  Mest orolig är jag för hälsenen, vill inte gå igenom samma procedur som i höstas, och verkligen inte nu! Idag tänkte jag nästan avbryta efter en timme, men insåg att jag kunde lika gärna fortsätta som att vända och springa hem. Och som så ofta sker klingade det onda av efter ett tag.. men det blir intressant att känna ignom kroppen i morgon när jag vaknar. 2h och 33 min tror jag vi höll på, och då var det tunga, tunga ben den sista halvtimmen...


Det hela avslutades med ett dopp i sjön, och därmed var årets första dopp avklarat! Det är ju inne med kallvattenbad nu för att förbättra återhämtningen, så jag räknar med att hela kroppen är tipp-topp i morgon ;-)




Av Maria - 8 maj 2008 22:22

23 stycken glada löpare som svettades under solen på träningen igår... wow, vad roligt! Varför var jag inte där? Var soffan verkligen så skön? Är det det här kanske som är dagenefter-ångest i en löpares inskränkta lilla sfär.... En liten, liten värld med tre rum: ett för träning, ett för att tänka på träning och ett fyllt med mat. Eventuellt finns där ett fönster, och kikar man ut mellan persiennerna kan man där utanför skymta andra individer. Men dessa verkar vara av en främmande art, jag menar, först och främst går de, cyklar eller åker bil för att ta sig fram. Och för det andra är de klädda jeans och andra konstiga kläder. Odugliga att springa i.   Åh vad jag mår gott i den här lilla bubblan där luften fylls med svett och tigerbalsam! Och åh vad skönt efter Sthlm Marathon att kliva ut ur bubblan och ta del av livet som pågår utanför... Var sak har sin tid.


Lagom är bäst sa svensken, men för att uppskatta lagom måste man dra saker till dess spets ibland.


(anledningen till rubriken är att min gamla hälsene-skada ligger och gör sig lite påmind emellanåt, men jag lyssnar inte. Det man förnekar finns inte, visst är det så?)

Av Maria - 7 maj 2008 17:36

Bestämde mig just, till stor överraskning för mig själv, för att skolka från klubbträningen idag. Jag är förvånad. Vad kom det beslutet ifrån? För ca 10 minuter sedan tänkte jag byta om göra mig klar, och så bestämmer jag mig för att strunta i det.. konstigt.


Jag ska lägga mig i soffan och läsa min bok "Jag är leopardpojkens dotter" av Johanna Nilsson. Det ska bli jätteskönt. Sn ska jag jogga en tur ikväll istället, rätt sent tror jag. Fast man vet aldrig, man kan uppenbarligen inte lita på sig själv alla dagar.

Av Maria - 6 maj 2008 21:33

Det våras för löparna. Startbevisen ramlar in genom brevinkasten och det går inte längre att förneka faktum: Stockholm Marathon väntar runt hörnet. Hur kommer det gå? Jag startade ju den här bloggen för att skriva om förberedelserna inför detta kraftprov, och jag känner att jag vill göra en lite summering av uppladdningen so far..


Hösten- flöt på riktigt bra, träningen gick på rutin och tiderna blev bättre och bättre. Var flitig med klubbträningarna, tror det var nyckeln till framgången i Kiel där jag slog personlig rekord med tiden 1.39.11


Efter Kiel blev jag i vanlig ordning förkyld och det blev ett träningsuppehåll.. sen lite hattigt, blev förkyld igen någon vecka senare, sen blev det en vecka på skidor i Åre. Den var nog rätt bra iof, långa turer, nya muskler, lite skonsammare för knän och höfter. Efter Åre var det dags för en fökylning igen, eller det var nog samma som innan som bröt ut ordentligt... Tot blev det tre löpfria veckor och jag var lite orolig över löpformen...


Men så fick jag ändå ett positivt formbesked på VIK-loppet där det blev pers igen, den här gången var det milen som avklarades på tiden 44.57. Jätteglad och nöjd över det! Några dagar senare var det KM på gröna milen som är det mest kuperade milspåret jag känner till, och nu kändes det riktigt bra i benen igen!


Back on track, allt kändes bra men jag började ändå oroa mig lite över de senaste veckornas uteblivna långpass, vilket resulterade i helgens 28-km tur. Tack och lov kändes det rätt bra även om jag var sliten de sista kilometrarna..


Nu då? I morgon blir det 5km snabbdistans, på torsdag ett lugnare pass och på söndag ska Kerstin ta med mig på långpass i hennes trakter, 26km blir det då. Nästa vecka blir mkt lugn, tänkte försöka få till en formtopp inför Gbg-varvet. Efter det är det två veckor till Marathon, och hoppas verkligen jag får vara frisk efter Göteborg... det blir iaf lugna veckor, några pass på runt milen men mycket vila och mycket mat, vatten och sömn sista veckan.


Under 4 timmar på Marathon är målet.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se