Senaste inläggen

Av Maria - 5 december 2008 11:27

Tänkte fråga om det finns ngn i E-tuna som vill köra ett långpass idag vid kl 17... fast vid närmare eftertanke... jag har nog egentligen sett fram mot att springa själv. Låtsas ibland vara en social människa, men är nog egentligen mer en enstöring. Fast en ganska social enstöring ;-)



ANNONS
Av Maria - 4 december 2008 21:42

Man ångrar aldrig ett avklarat träningspass

ANNONS
Av Maria - 4 december 2008 15:41

Blev 10 x 600m inne på Munktell. Snittade 2min 25 sekunder, för en gångs skull var det mkt jämna intervaller.


Idag är det löpvila, blir nog en tur på gymmet. Tycker det är skoj... helt utan krav, bara i skadeförebyggande syfte (och beach -09 förstås!) Fast just nu samsas en massa kaffe och tårta om platsen i min mage, och det känns inte frestande med en omgång situps...  

Av Maria - 3 december 2008 21:22

Ok, det är inte bara SJ som felar. Även den bäste gör sina misstag, (även om det är sällan ;-)  I måndags hade vi möte med jogginggruppen på F&S i Eskilstuna. Tiden för detta var först satt till kl 18, men eftersom tågen till Sthlm från E-tuna gör uppehåll i heltimmestrafiken kl 20 och börjar gå igen kl 21, så bad jag (mitt snille) om att skjuta på mötet lite för att slippa vänta så länge på tåget. Inga problem, så långt allt gott, ett bra möte med bra personer och goda mackor. Cyklar till tåget och ser fram mot hemresan (jodå, jag tycker faktiskt om att åka tåg, tro det eller ej). Oroväckande lite folk på perrongen... oroväckande att inget tåg står inne... förfärande att inga avgångar till Sthlm finns med på informationstavlan. Japp, det var visst kl 21 som det inte gick nått tåg! Jag tog fel timme. Så, hur spenderar man en timme i en kall, stängd och nästan folktom stad? På McDonalds såklart.


Vilket för oss vidare till nästa del i historien. Där står jag framför kassan och väntar på att mitt kaffe ska rinna ner i pappermuggen. Bakom mig står en ung mamma med två små flickor. ”Vad vill ni dricka då till hamburgaren?” frågar hon flickorna. Flicka 1: ”Ehhh...mjölk!” Mamman: ”Mjölk???” (tänk er en mycket fördömande klang på uttalet). Mamman igen, till

flicka 2: ” Jaha, jaja, och du då, vad ska du ha?” Flicka 2: ”Jag vill ha vatten.” Mamman: ”vatten??? (samma fördömande ton) ”Vill du inte ha Sprite istället?” Flickan håller dock fast vid sitt beslut. Själv beställer mamman en stor cola till sig själv och dom lämnar restaurangen. Hur kan en människa i dagens informationssamhälle så totalt ha missat hela näringsdebatten? Matakuten, Du är vad du äter, Bröllopsform, Toppform... alla löpsedlar, alla tidningsomslag... jag som länge tyckt att all denna propaganda gått till överdrift, men tydligen räcker det inte. Fast jag antar att de inte spelar någon roll om man viskar eller skriker i den döves öra. Hjälp...


Nej, nu ska jag slå ihop datorn, snart dags för tågbyte i Flemingsberg. 20 minuter försenade.

Av Maria - 30 november 2008 12:14

Kändes lite trist idag när jag joggade iväg på en rundan runt Kungens Kurva, ska jag inte springa Maran i slutet på maj så är det liksom inte lika bråttom att komma upp i långa distanser under långpassen. Pressen har minskat och det är lite tråkigt. Ok, jag förespråkar löpningen som passion och upplevelse framför tävling, absolut, men.... den där extra sporren man får av att ha ett mål och en utmaning framför sig ger näring åt passionen. Det är inte kul alla gånger, långt ifrån. Det är ofta man skulle vilja krypa upp i soffan med en chokladask istället för att snöra på sig dojjorna och tvinga sig ut i mörkret för att avverka ett intervallpass med mjölksyra till öronen. Men de rundorna behövs också, de vidrigaste passen skänker njutning åt de enklare. Det är lite det som är tjusningen med löpning. Himmel och helvete i samma skor. Och för att det ska kännas motiverat att köra de där tunga passen behövs moroten, målet, utmaningen.


Så, storebror, får vi bo hos er i slutet av april? Det går nämligen ett marathonlopp i Skövde då.... 

Av Maria - 30 november 2008 00:04

Tanken var en revansch, det har ju minst sagt gått rejält kasst med mina båda starter i Sthlm Marathon (-07 = 4.30 och -08 = 4.25) Tänkte att nästa år, då ska jag visa vad jag går för... gick in på hemsidan, skulle precis till att anmäla mig, men så känner jag: 735 jäkla spänn! Det är för mkt. Det är för mkt för att springa loppet, men ffa är det för mycket för min plånbok just nu. Så jag skiter i det helt enkelt. Väljer ett annat lopp istället... eller så tar jag tältet på ryggen och joggar ut på Sörmlandsleden. Tar någon dag semester, startar i Eskilstuna och avslutar i Huddinge, det vore något! Inga klockor, ingen trängsel, inget pastaparty, ingen publik, ingen startavgift. Bara jag, en bra bok, och mitt fina lilla tält. 


För den riktiga utmaningen, det stora målet -09, är ändå Vertex Fjällmara i augusti. Då ska jag vara i toppform!  

Av Maria - 26 november 2008 22:32

Det är så lätt att man bara fokuserar på träningen. Den ena veckan hårdare än den andra, det ena passet tuffare än det innan. En dags vila och träningens känns genast för långt borta, så länge gårdagens träning inte känns i kroppen verkar vilan liksom onödig.


Jag försöker köra med sk periodisering, varvar 3 hårdare veckor med en lätt. Nu är det en lätt vecka. Men vem vill dra ner på träningen när det flyter på bra? När man känner att man kommer igen efter en skada, när man vill ta igen, när det är kul!  Men... tack vare långa och tunga arbetsdagar och att SL så troget bistår med inställda tåg så har det, mer eller mindre ofrivilligt, blivit två dagars vila ändå. Tack och lov. Dagens intervallpass på löpbandet hade nämligen aldrig kunnat genomföras med en sliten kropp. Men nu, tack vare att musklerna och skallen fått återhämta sig och var sugna igen, kändes det (nästan) bara utmanande att köra 7 x 1000m på löpband. Det blev ett riktigt bra pass, jag är kanske inte i toppform men inte så himla långt efter. Höll 4,20-tempo med 1,40 min vila mellan varje. Trillade nästan av bandet efter sista, men åh vad nöjd jag var!


Så vänner, dagens visdomsord lyder:

Utan vila kommer ni aldrig kunna köra de hårdaste passen. Utan de hårdaste passen kommer ni aldrig uppnå er fulla potential.  

Av Maria - 23 november 2008 08:23

Det är nu den här tiden på året när man samlar mil, satsar långsiktigt och bygger upp kroppen inför vår och sommar. Successiv ökning av träningsmängden vecka för vecka, trampa, jobba, nöta på spåren. Mörkt, blött och kallt. Frågan "Ska vi se en film ikväll?" får det ständiga svaret: "Sen kanske, jag ska träna först". På med pannlampa och ut i slasket. Känns ju logiskt... nej, kanske inte, men det finns liksom inte något alternativ. Det är aldrig (läs sällan) något problem att ta sig ut. För det är liksom det som ska göras. Och när man väl är ute - kan det sägas nog många gånger - så är det ju alltid skönt! Kanske är det skillnaden mellan att vara löpare och att vara en som löptränar? Löparen har identifierat sig med löpningen och ifrågasätter aldrig en planerad träning, det känns helt logiskt att klämma in ett intervallpass mellan Kalle Anka och julklappsutdelningen, man unnar sig själv ett långpass på sin födelsedag och den störst tänkbara romantiken vore ett frieri i målfållan efter ett maraton. Man har sin målsättning, som hjälper till att ta den där 10e intervallen när den 9e kändes som gränsen till helvetet, men framförallt är man en löpare.


Här kommer en varning! Man kan tro att jag är nöjd och rätt stolt över att placera in mig själv i facket "Löpare", (vilket är jag också är, vilket gör det mer komplicerat...) Men glöm för allt i världen inte bort att era nära och kära kanske inte riktigt, riktigt har samma uppfattning som ni (tur är väl det...) Prioritera egna intressen högt, men inte varje dag.  


Det var det. Nu kan jag fortsätta hylla löpning resten av inläggen. 

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se