Tomas ringde igår, förutom lite prat om helgen som varit talade han om att det stod 6x1000m på träningsprogramet för kvällen. Hmm, det passet hade jag ju tänkt vara med på... vilket rent fysiskt är det dock omöjligt, eftersom jag är på lägenhetsvisning i Huddinge då. Men jag ville inte vara sämre än mina klubbkamrater, så jag bytte ut det tänkta fartlekspasset mot tusingar på Passadvägen. Och jäklar vad lätt det var att springa utan packning! Cool känsla, man liksom svävade fram. Tiderna på tusingarna var rena drömtiderna, vilket det senare visade sig vara också. En kontrollmätning på Funbeat (där jag numera hänger för jämnan =) visade att sträckan bara mätte 910m, alltså 90 meter för kort... aja, jag är ändå jättenöjd med tiderna:

3:38 - 1 min vila

3:43 - 1 min vila

3:45 - 1 min vila

3:46  - 2 min vila

3:46 - 1 min vila

3:48 - nerjogg

I snitt höll jag 4:07min/km, och med bara en minuts vila mellan (de flesta...) intervallerna så får jag vara väldigt nöjd.  Nerjoggen körde jag barfota, på en liten stig i skogen. Inte gick det fort och aldrig förut har jag tänkt på hur sjukt många kottar det finns. Men det var kul, och jag tror fossingarna mådde bra av det.

Snart ska jag klippa mig. Det var länge sedan. 

En bäck? eller en stig? Nej, det är banan på Vertex Fjällmaraton. Men- det står ju en get på spången!

1700 höjdmeter

Segertid 3h54 min herrar, 4h51min damer.

...och då är det inga dåliga killar och tjejer vi snackar om.

Min bedrift på 13 km kändes mer och mer ynklig allt eftersom löparna från långa banan ramlade in (de flest gjorde just det, ramlade in). Killen som inte kunde sluta springa för han höll på att få sån kramp i vaden och sprang in i väggen, bokstavligt talat. Eller han som pga sin krampande ljumske såg ut som han skitit ner sig totalt uppför sista backen. Eller tjejen som passerade mållinjen sedan jag duschat, bastat, ätit, druckit kaffe, vilat, planerat morgondagen, kollat på bilder.... hon startade en timme före mig. Så imponerad, så mkt medlidande, så avundsjuk... nästa år ska jag minsann... hann knappt avsluta tanken förren mitt nummer ropades upp på prisutdelningen (sägas ska att priserna lottas ut, här är nämligen deltagandet viktigare än prestationen. En inställning som genomsyrar hela arragemanget). Haha, kan det bli bättre? Jag vinner en startplats till långa banan i nästa års upplaga av tävlingen, inklusive bankett! Tackar allra djupast, målet med träningen är klart för kommande år och motivationen på topp!

Lite ska jag skriva om mitt eget lopp också. 13 km känns obetydligt i jämförelse med långa banan men så är tempot därefter. Jag kan säga att jag hade inte mycket att sätta in de sista kilometrarna innan mål. Men med en 4:e placering som resultat är jag mer än nöjd, och loppet var ett bra formbesked inför Lidingö. Banan var hur kul som helst, dock såg man inte mkt av de vackra vyerna som det pratades om innan starten, för man var fullt upptagen med att se var man satte fötterna. För er som har sprungit Gröna Milen kan jag säga att det är som en grusväg i jämförelse.

Det hela avslutades som sagt med Bankett, god mat och fina priser delades ut till ett gäng mer eller mindre trötta löpare.

Dagen efter gav jag mig av på egna äventyr, med en packning som innehöll sovsäck, regnkläder, lite ombyte och mat joggade jag iväg mot Stendalsstugan som enligt ledmarkeringarna låg 14 km från Vålådalen. Väl framme var det dags för lunch och vila, lade mig i solen med utsikt över ån och läste boken "Gunnar". Någon timme senare fortsatte turen mot Vålåvalstugan, ytterliggare 14 km över fjället. Här blev det lite kämpigt, leden var väldigt blöt bitvis och stegen rätt tunga den sista biten. Höll på att fundera över hur långt det kunde vara kvar och just som jag enats med mig själv om att borde kvarstå ca 3 km dyker en skylt upp med texten " ca 2m till Stanna! Njut!" Jag tar två stora steg och där bakom busken finns den mest efterlängtade synen av alla- Vålåvalstugan!! Nästan så jag skrattar högt, så himla glad. Väl framme lägger jag väskan på en av sängarna, tar med handduken och traskar barfota ner till bäcken med klart rinnande fjällvatten. Överväger valet av badkläder ett ögonblick men konstaterar att de enda i närheten är en tysk barnfamilj ca 300 meter bort, så jag kliver ur de genomsvettiga kläderna och ner i det iskalla vattnet. Mmm, detta är helt klart ett av ögonblicken jag kommer se tillbaka på med glädje när jag ligger på min dödsbädd. Helt underbart.

Därefter traskar jag upp till stugans kök och slevar i mig couscous och makrill i mängder som skulle mätta 4 vuxna män, lägger mig i sängen och sover ca 10h. Vaknar kl 05:30 morgonen efter av att jag är hungrig. Äter en dubbel portion gröt, städar efter mig och kliver ut på leden samtidigt som solen går upp. Inget foto kan göra den synen rättvisa. Förutom lite ömma höfter och axlar efter ryggsäckens bärremmar känns kroppen förvånantsvärt pigg, och det är med (relativt) lätta steg som jag joggar över fjället de 20 kilometrarna tillbaka till Vålådalen. De spångar som igår kändes som balansgång på slak lina var idag mer som löparbanor utlagda lite här och där. Stenarna som jag igår snubblade mig över gav idag bra frånskjut under fötterna, och bäckarna som igår motsvarade Indalsälven var idag mer som Ljustorpsbäcken. Tänk vad lite (mycket) mat och sömn kan göra!

Ska vi summera ihop helgen:

61 löpta km varav 48 med packning

Inga! skvasår/blåsor

En fjärdeplats =)

En stor portion beundran till alla som fullföljde långa loppet

En ännu större portion motivation med mig hem

En startplats till nästa år!

Nya bekantskaper

Vackra upplevelser och bilder lagrade i minnet

Blöta fötter

En sjukt seg hemresa med nattåget...

Idag vilar jag

..just det, nu blir det verkligen test av mina GoLite, det är nämligen det enda paret dojjor jag packar med.. men de har funkat jäkligt bra sista veckan i regn och rusk, så jag tror de blir bra för alla planerade mil i helgen..

En kväll mitt i värsta sommarstormperioden då kvällssolen glänser i stilla vatten. En kväll då MestUte väljer att hålla si säkerhetskurs. Killarna måste ha någon slags deal med väderguden. Denna kväll var vi bara två deltagare, jag och Micke, så vi hade varsin personlig coach i Pontus och Hans. Livrädd är jag (nej, inte livrädd, det var väldigt överdrivet, men jag känner mig rätt gruvsam...) inför detta att snurra runt med kajaker och bada med kläder. Men killarna är ju underbara, säkra och med glimten i ögat avdramatiserar de hela badgrejen och helt plötsligt längtar jag efter att ta ett dopp, testa hur det är. Och vet ni, det är inte alls läskigt. Alla ni som tror att man sitter fast i kajaken, jag vill bra säga att ni kan vara helt lugna. (Man sitter fast ungefär lika mkt i en uppochnervänd kajak som jag på ryggen på min första medryttarponny, Belinda. 100 gånger ska man visst trilla av för att vara en riktig ryttare sägs det, men i såna fall borde jag vara med i ryttarlandslaget vid den här laget...) aja, det var en parentes, vad jag vill säga är att man sitter inte fast.

Så, när vi väl var ordentligt nerblötta och hade kamraträddat varandra så var det dags för the ultimate test- att rolla. Eller eskimåvändning om ni så vill. Pontus i vattnet beredd att rycka in om kallsuparna blir för många, och så snurra runt. Och ni kan aldrig tro det, eller jag trodde det i varje fall inte, men redan efter typ två försök så kom jag upp =) Genomblöt, rätt frusen, men mallig som fasen. Tack för det Pontus och Hans för det, en toppenkväll.

Och nu kära vänner är det så gott som färdigpackat inför en tripp till Vålådalen. I morgon 8.30 går tåget till undersåker, därefter buss till Vålådalen. Loppet är på lördag, och förutom en tjurig huvudvärk är jag i prima form. Stannar till på måndag kväll, springer mellan lite fjällstugar hade jag tänkt. 

Snälla MestUte-killar, ni som har en bra kontakt med Tor eller vem det nu är som slår på trummor och kastar vatten från himlen, kan ni inte be honom ta en lång tupplur över helgen? Och just det ja, lycka till alla Vilsta IK-are som springer Vasastafetten i helgen!

Så var sista löppasset inför helgens fjällopp avverkat, en tur på Sörmlandsleden med Kerstin efter jobbet. Det känns bra, ska bli kul att testa formen på lördag   =)  I morgon är det dags för lite kajakpaddling, ska vara med på en säkerhetskurs och förhoppningsvis lära mig eskimåvändning och lite annat. Fast jag har liksom en känsla av att jag är rätt kass på sånt.. vet inte varför, men det blir en intressant kväll. Och kall, brrr...

Tänkte peppra er med lite bilder, dels från helgen som tillbringades på Mormor och morfars landställe utanför Sundsvall, dels från förra helgen i Eskilstuna. Helgen som var stod det målning på schemat, och med uppslutning av Mormor och Morfar, Danne, Matilda, Svante, Mamma och Pappa, Jag, Jens, morbror Håkan och kusiner Anna, Niclas och Angelica kunde det inte bli annat än succé. Härliga släkten vad kul det är att ses! En årlig jättesläktfest är ngt att göra till tradition!

I vanliga fall är vi varandras bäste suporter, jag och J, peppar när det går segt och berömmer när vi är duktiga. Brukar rapportera från våra pass på kvällarna när vi bor på olika håll. "Klart du är lite seg i benen, du har ju kört tre dar i rad nu"; "17km, fasen vad bra, härligt" osv osv. Vi var och kollade på en lägenhet idag (som för övrigt inte var mkt att hänga i gran), och när vi kom hem så körde vi en 7km-runda. Håller ett lagom prattempo skulle gissa på runt 5min/km. Pratar om lite av varje, en hel del kring träningen och uppladningen inför Lidingö, har det ganska trevlig där längs vägarna.

Så vikar vi av in mot skogen de sista kilometrarna, och det är då det händer. Ngn, omöjligat att säga vem, drar up tempot lite, lite. Den andra hakar på, fortfarande rätt omärkligt. Det märks på att ordflödet glesas ut. Till slut upphör samtalet helt. Pulsen stiger, andhämtningen ökar. Fötterna mot gruset, bam, bam, bam, bam... nu är det inte snack om ngt pepptalk, inga uppmuntrande ord, ingen klapp i ryggen. Och framförallt inte ett ord om trötthet, inte ett ord om mjölksyran eller om stumheten i benen. 

Fan, jag skulle vilja veta hur trött han var... jag börjar bli rädd, misstänker att han ligger mig i hasarna nu... 

Tyckte det var nyss jag bestämde mig för att springa och så helt plötsligt är det bara drygt en vecka kvar till Vertex Fjällmarathon! (kommer dock springa korta banan, tänkte ha lite kvar i benen för att springa lite fjäll-leder dagarna efter också...) Bestämde mig i veckan för att bo i tält, då får jag inviga mitt nya lilla Akto-tält också =). Mellan söndag och måndag blir det övernattning i fjällstuga.

Så hur har uppladdningen gott? Jo tack bara bra, känner mig faktiskt i fin form. Sprungit en del långpass i terrängen, bla Gyllehjelmska leden nu i måndags. Fast det var ingen dans på rosor direkt, trots noggranna beskrivningar tror jag att jag fick fråga efter vägen 10 gånger innan jag kom in i skogen. Riktigt dåligt markerat bitvis.. Men själva leden var kanonfin, 24km varierande terräng + lite asfalt från Årby och hem. Och väl inne i skogen var det ok med arkeringarna också, nästan hela vägen... det där "nästan" skulle nästan kunna skrivas med stora bokstäver iof. Det var nämligen så, att jag struttade fram där på leden i godan ro, hade avverkat ungefär halva sträckan och var vid riktigt gott mod. Helt plötsligt kommer leden ut på ett kallhygge. Som ni säkert vet så brukar träden runt kallhyggen vara markerade för att visa vart skogshuggarna det ok att sätta sågen och vart man ska låta bli. Dessa var här markerade med en orange ring. Gyllenhjelmska leden är markerad, just det, med en orange ring. Stannade och såg mig om, såg ut ungefär som om leden delade upp sig i 200 riktningar. Har ni hört talas om sånt där överslagsbeteende hos djur, när de tvingas välja mellan flera val och tillslut så blir de så förvirrade att de gör ngt helt annat? Ungefär så kände jag mig när jag började plocka blåbär.. Nåväl, efter lite (mycket) letande hittade jag rätt på fortsättningen och kunde fortsätta hemmåt.

2h och 30 min tog det ungefär, med några små stopp på vägen (mkt bär..), och det kändes rätt rejält i benen av terrängen senare på kvällen.

Idag blev det fartlek på gröna milen, ett roligt pass i värmen, imorrn blir det en tur med J. Formen är rätt god, motivationen hög, så springer jag dåligt i fjällen gör jag det helt enkelt... dåligt.