En tom lägenhet känns så mkt mer tom än vanligt då man haft gäster som helt plötsligt åker hem igen. Usch, man känner sig ensamast i världen trots att det borde vara tvärtom efter en hel underbar helg fylld med umgänge, bad, sol, lek, kajak, akrobatik, mat och en och annan öl. Tack alla ni som var här, det var en grym helg helt enkelt.

Kände att jag inte ville vara kvar hemma, dels för att det kändes så ensamt men mest för att jag höll på att däcka i soffan. Så jag tog ut MTB´n, tänkte att jag skulle se om jag hittade rätt på Gyllenhjelmska leden som jag har lite planer på att springa i veckan. Väl där hade jag kommit igång och det är ju så himla SKOJ med cykeln i skogen, så jag tog en tur på stigarna i Årby. Kom fram till en liten fotbollsplan , såg rätt inbjudande ut där mitt i skogen... Av med dojjorna och så 16 korta barfotaintervaller. Lite handståträning (inspirarad av helgens konster) på det så kändes det som ett rätt bra Bakis-söndagspass, lagom för att tillbringa resten av kvällen i soffan och njuta av helgen som varit och alla fina människor som jag får umgås och leka med =)

Här är lite bilder från helgen!

Igår var en sån där dag då man förstår varför man håller på som man gör. Allt blir liksom så självklart, löpningens tjusning på sin yttersta spets. Tog bussen efter jobbet till Bälgviken, hade laddad ryggsäcken med pannkakor och 3 liter vatten + vätskebältet (drack upp 2,5 liter utan att kissa en gång, mer än så säger jag inte om hur varmt det var...). Trampade iväg ut på Sörmlandsleden i sällskap av DinGata på P3. Och så skönt det är. Temperaturn var ändå rätt bedräglig där nere på småstigarna under de höga granarna. Tog det lugnt, njöt av omgivningen. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, det är fantastiskt dessa leder som finns här och var.

För det första: Du slipper hålla reda på kartor, du vet att du kommer fram på rätt ställe bara du lyckas följa de färgglada markeringarna (vilket iof jag inte lyckas med alla gånger, ty det kräver att man inte svävar iväg alltför långt i dagdrömmerier..)

För det andra: Någon har preparerat vägen åt dig. Är det alldeles för mkt sankmark så ligger det spångar utlagda. Tackar tackar.

För det tredje: Någon har inte bara markerat vägen åt dig, i de allra flesta (alla?) fall är det dessutom en alldeles fantastisk väg att springa! Man passerar genom olika så slags natur att det efteråt känns som man varit ute på flera olika rundor som smält samman till en lång.

Kastar en blick på klockan emellanåt och konstaterar att det gått en halvtimme eller två. Tiden spelar då och där ingen som helst roll, för det är sommar, det är varmt och kvällen är ljus. Jag har vatten så det räcker och ännu finns några pannkakor kvar i packningen.

Idag kom jag äntligen iväg på en klubbträning igen, jag har verkligen skött närvaron illa de senaste veckorna... det är himla bra alltså, även om man kör på helt ok själv så blir det att man tar i lite extra när man är fler. 2 x  6x400m var det idag, ett rätt intressant pass med en lite längre vila i mitten. Finns dock inte så mkt att säga om det, låg på 1.32-1.34 per intervall förutom de två sista som landade på 1.38 och 1.35 Bra pass, kändes varken lätt eller jättetungt, även om mjölksyran inte var nådig mot slutet.

Foten kändes bra under träningen men nu när jag suttit still ett tag känns det inte lika bra.. lite orolig inför långpasset jag tänkte köra i morgon, men det är säkert ok tills dess.

Fick den här bilden från mamma och pappa som är på semester på Öland med Leo, min brorson. Frågan är om Leo är en hårding eller pappa en vekling?

Dags för lite filosofiska tankegångar såhär i ärla morgonstund. Kan alla lyckas som löpare? Korta, långa, unga, gamla, tjocka, smala, starka, svaga? Javisst kan alla det. Om "löpare" definieras som att man har löpnigen som en regelbundet återkommande aktivitet i vardagen och om "lyckas" definieras som att öka sin egna kapacitet som löpare och nå uppsatta mål, så kan alla lyckas. Men alla gör inte det. Många är periodare, lägger av efter det där loppet som de tränat för, en del kanske inte ens når startlinjen om vägen dit kändes för lång och krånglig. Vad är det då som krävs, om vi fokuserar på det mentala planet, för att lyckas som löpare?

1- Mål. Oavsett vad det är, tex komma i brallorna, klara en mil, spöa brorsan på Lidingö!, slå ett pers, hålla sig frisk... Även om många redan bitna löpare upprepat talar om den glädje de känner över själva upplevelsen och tjatar om de fantastiska tillstånd löpningen sätter dem i, så kommer det tillfällen, flera tillfällen, då det känns helt åt helvete omotiverad att ge sig ut i regn och rusk för ett varv på milspåret. Det är vid dessa tillfällen vi behöver våra mål som drar oss. Hur man väljer ett lämpligt mål kan du läsa mer om här

2- Vi behöver en stark tilltro att vi kan nå våra mål. Det finns ett engelsk ord för detta, Self Efficacy, som vi pratar mycket om i sjukgymnastiken med våra patienter då vi hela tiden jobbar mot mål. " Vårt liv blir vad våra tankar gör det till" (Marcus Aurelius, Romersk Kejsare och tillika Filosof) Attityd är ett val, och jag tror ingen erövrad OS-medalj har föregåtts av negativa tankegångar. Säkert har du varit med om att träna tillsammans med en grupp eller ett lag, och så bytt till ett bättre lag och helt plötsligt börjar även du göra bättre resultat på träning och tävling. Varför? Jo, dina nya lagkamrater visade ju att det var möjligt.

3- Vi behöver insikt i vad som krävs för att nå våra mål. Då jag var liten hade jag ett klart definierat mål, jag skulle föda upp hästar och vinna OS-guld i hästhoppning. Min Self-efficacy var det inget större fel på, jag var helt övertygad om att jag skulle lyckas med detta. Däremot förstod jag nog inte riktigt som 8-åring vad som egentligen krävdes för att komma dit, för trots mitt ihärdiga tränande på tjuriga ridskoleponnier blev det aldrig mer än enstaka rosetter på klubbtävlingarna. Då man vet ungefär vad som krävs för att nå sitt mål behöver man också en plan för hur vi ska klara detta. Även om omgivningen är helt oförstående i varför du måste springa en mil innen skinkan ska griljeras, köttbullarna rullas och granen kläs kvällen innan julafton så bör det kännas självklart och helt motiverat för dig.

4- Vi behöver känna en passion för löpningen i sig. Här kommer vi in på det som skiljer löpnörden och motionären åt- "Det är ett helvete att ge sig ut men jag vet ju att det känns så bra efteråt", är en vanlig kommentar man hör bland den typiske vårruset- motionären. Och visst, den tanken passerar löparnördens hjärna också titt som tätt men där finns en ändå större passion för själva löpningen. En längtan efter långpasset, efter skogen, efter pulsen, efter det taktfasta steget, efter upplevelsen under själva löpningen... Det är bara de som känner passionen som fortsätter sätta nya mål och inte är nöjd med att ha uppnått ett gammalt, som år efter år jagar efter och samlar på upplevelser från spåren.

Sen vill jag bara avslutningsvis påpeka att det underlättar med en om inte förstående så ändå accepterande sambo, familj, vänner, kollegor och inte minst chef!

Nu är pajen klar, det är sjukt mycket blåbär i den =)

Ibland är det bara så himla skönt att springa. När allt flyter och benen är lätta. Det blev 19.2 km tidigt i morse, höll 5.50-tempo så det var väl ingen hisnande fart men det kändes bra =) Första riktiga långpasset på flera veckor. Jetlaget börjar ge med sig, sover dock korta stunder åt gången och vaknar på tok för tidigt ännu..

Nu väntar grillning hos Johan, trots väderleksrapportens varning om regn så skiner solen och har så gjort hela dagen. Jag och J var ute i skogen och plockade blåbär som håller på att omskapas till en paj inne i ugnen just nu. Stötte även på ett gäng myror och efter ca 10 sekunders studerande av dessa konstaterar J: "Om man ger dem en komplex uppgift, så kommer de aldrig att lösa den". Det får bli dagens kommentar.

Nej vänner, nu ropar en kall öl från kylen på mig!

... och här kommer en del bilder från resan.