Jag, som alltid propagerar för upplevelsen under löpningen. Som påstår att jag springer för att njuta av naturen och friheten. Som hävdar att jag älskar skogen och de små stigarna. Som varje gång jag ser någon löpbands-trampare bara fnyser och lite nedvärderande knycker på nacken. Den där har ju inte förstått tjusningen med det hela...

Så idag, i samma stund som jag kliver genom dörrarna ut från jobbet, öppnar sig himlen. Funderar på om jag ska vänta ut skuren men bestämmer mig ändå för att cykla hem. I sandaler, jeans, och bomullströja. 5 sekunder senare kunde jag lika gärna simmat hem i ån, hade inte blivit blötare för det. Och så, någonstans mellan Stålforsbron och Strigeln, dyker tanken upp i skallen: "Jag kanske skulle köra på löpbandet idag?" Och med detsamma kändes det så kul! Så när mina klubbkamrater stod på startlinjen för att göra upp om platserna på årets KM 800m hade jag precis avslutat min 6e tusing på löpbandet. Svettig, glad och nöjd. Nu kan det dröja något år innan jag står där igen, men jag mina blickar mot löpbandstramparna kommer hädanefter innehålla en grad av beundran mitt i all förakt.

Hur det gick? Det fina med löpband är ju att man har koll på hastigheten hela tiden, vilket kan vara kul just under intervaller. De 4 första höll jag 4.15 min/km, de 2 sista blev jag tvungen att sänka till 4.25, det blev för jobbigt... hade dock bara 1 min vila mellan. Nu blir det lugnt fram till Indalsledenloppet på lördag!

Jag förstår inte, så fort jag kommer till Eskilstuna så är har jag så svårt att gå och lägga mig. Känns så trist, är heller inte särskilt trött. Fast jag inte har ngt vettigt att göra efter kl 22 så är jag vaken till runt 23-24, vilket bygger upp en sömnbrist som jag tar ut på helgen, när jag egentligen skulle vilja vara pigg på kvällarna! Morgonen är alltid som vanligt, uppe med tuppen..

Nåja det var inte det jag skulle skriva om. Tänkte berätta om en lite episod från gårdagens joggingtur. Det var ju tredje dagen i rad med löpning, så trots att det kändes bra tog jag det lite lugnt. Lade in lite sånt som man kallar löpskolning, dvs jogga med lite olika fart, steg och hopp. Blanda in lite styrka och spänst, lite fartökningar. Jag har (bra eller dålig egenskap?) en förmåga då jag springer att bortse från graden normativitet i det jag gör... konstigt nog bara då jag springer. I annat fall ägnar jag alldeles för mkt tid och oro åt att tänka på vad andra tänker om mig. Som om de skulle göra det överhuvudtaget? De flesta är för upptagna med att tänka på sig själva.. Nåja, då jag som bäst håller på med lite spänstig baklängeslöpning uppför en backe får jag en känsla av att något är konstigt. Jag har Mannheimmer och Tengby på P4 Sthlm i öronen så jag är relativt bortkopplad från omvärlden. Då jag vänder mig om ser jag en medelålders kvinna som kiknar av skratt, nästan så hon inte kan stå upp. Brevid henne står en man, troligtvis maken, och ser rätt besvärad ut. Det går så upp för mig att det är jag som är orsaken till kvinnans skrattanfall! Hur bemöter man det? "Kul att kunna vara till glädje!" kläcker jag ur mig innan jag fortsätter uppför backen, nu sidvärtes.

Tog en morgonjogg med J i morse efter frukosten. Lugnt trodde jag det skulle bli, så tusan heller. I värsta farten bar det av längs passadvägen och vidare mot Jakan. De mer eller mindre hetsiga disskusioner vi brukar föra under våra pass uteblev till förmån för en alltmer intensiv andhämtning. Jäklar, tänkte jag, här har nån tjuvtränat medan jag tillbringar mina dagar i E-tuna! Men det kändes bra, tempot var högt men inte plågsamt. Så efter drygt halva sträckan skedde det jag i smyg sprungit och väntat på, J tog lite slut och jag fortsatte själv hemåt i uppsatt tempo. Höll inte riktigt hela vägen jag heller, farten minskade under den sista kilometern men jag fick trots det ett bra pass som jag inte räknat med. 

Och jag känner mig jagad... På Lidingöloppet står vi där på startlinjen, sida vid sida...   

Vill slå ett slag för nästa helgs utmaning, nämligen Indalsledenloppet. Fantastisk miljö och trevligt arrangemang.

År 2005 blev firades 6 juni för första gången som helgdag. Samma år som 6 balla brudar ;-) avslutade sitt andra år på sjukgymnastikprogrammet i Uppsala. Då röda dagar lämpligtvis firas i goda vänners sällskap så tog vi denna nytillkomna, kring vilken inga traditioner ännu var skapade, till vår egen dag. Året därpå tog vi vår examen och gav oss ut till olika platser i vårt avlånga land för att fixa ryggar, knän, axlar, fötter, för att motivera och inspirera, för att sprida kunskap och för att ta emot kunskap, för att få den gamle att våga lämna sin lägenhet, för att få den insjukne att komma på benen, för att få den late att röra på fläsket... den 6 juni varje år släpper vi dock vad vi har för händer för att ses, och i år stod Helena som värdinna. Helena är nämligen den av oss som samlat mest vuxenpoäng, då hon med sambo för en månad sedan flyttade till hus och allt som hör därtill med stor tomt, rabatter, garage, altan...etc.

Efter god mat, gott vin och livliga disskusioner kring livets angelägenheter kröp vi till kojs. De andra funderade på hur länge vi skulle få sova, eftersom vi skulle upp och rida islandshästar dagen därpå. Jag visste att oavsett vad väckarklockorna ställdes på så skulle min biologiska mat- och sovklocka ringa ett par timmar tidigare och tala om att det var dags för en springtur. Därav åker jag sällan någonstans utan ett par löpskor i väskan. Och mkt riktigt, kl 06.37 var det dags. På med tights, topp, skor och så lite försiktigt iväg i den ännu svala morgonluften. Väl ute från gårdsplanen ökade jag farten och benen svarade med ett glädjetjut. Som en duracellkanin pinnade jag på förbi gårdar, hyggen, åkrar och hagar. Ivrigt påhejad av kalvarna på andra sidan staketet klämde jag i lite extra i steget, ville ju inte göra publiken besviken. En katt låg och njöt i morgonsolen, högst uppe på en vedhög och iakttog mig. Hästen fnös under lugg innan han återgick till sitt hö. Igelkotten var nog både blind, eller suicid, då han gjorde sitt bästa för att lägga krokben på mig. Hade ingen klocka men vände om vid utkanten av staden. Min kalvpublik hade ledsnat på att vänta, de hade betydligt mer nöja av frukosten som precis serverats dem inne i ladan. Snart skulle även jag serveras frukost. Klämde ut det sista ur energidepåerna med några fartökningar innan sista kurvan tillbaka upp mot tomten.  Saktade sedan ner och gick lite försiktigt över gruset för att inte väcka mina ännu sovande vänner, satte mig på farstun i den alltmer hettande solen och bara njöt av stunden. Oavsett hur resten av dagen fortlöp visste jag att det här var en bra dag. 

Haha, vad dålig jag är. Så lättsmickrad...

Loggade in för att skriva tack och adjö, jag lägger ner det här nu. Men så har Kjell, vår ordförande och tillika fotogenic (ingen har ett minspel som Kjell under loppen), skrivit i en kommentar att jag måste fortsätta. Antar att han vill ha koll på klubbens adepter, så jag inte fuskar med träningen ;-)

Så vad gör man, bara att fortsätta med bloggandet!

Idag tog jag orienteringskartan över Vilsta och drog iväg ut på småstigar direkt från jobbet. Lite stelt var det i marathon-benen till en början, men så snart man lämnade de stora stigarna för lite mer off-road piggnade dom till. Jag har sagt det förr och jag kommer säga det igen. Jag känner något särkilt för kartor. Stoppa en framför näsan på mig och jag blir helt lycklig. Hittade en del roliga pyttesmå stigar idag, och sakta men säkert börjar jag förstå hur alla spårsystem, leder och basvägar hänger ihop i Vilsta. Så om någon från min Friskis-grupp är här och kikar ibland, bered er på en del nya slingor i mer eller mindre obanad terräng!

Det här är en sån där kravlös återhämtningsvecka, både fysiskt och psykiskt. Har inga speciella mål när jag ger mig iväg och springer, bestämmer mig allt eftersom vad jag ska hitta på beroende på hur fräsch jag känner mig. Nästa vecka börjar allvaret igen =) Jag är peppad på hård träning!

Nu är ju liksom målet med den här bloggen uppnått.. att skriva om träningen fram till maran. Funderar över om jag ska lägga ner eller fortsätta. Utmaningar finns det ju gott om, inte minst den väntande släktkampen på Lidingöloppet! Eller varför inte klassikern som väntar? Fast skriva om ett Lidingölopp på MittMaraton... nja, det blir ju inte helt rätt.

Jag ska sova på saken. Och sovdags är det, dagen har vart smäckad med aktivitet (för ovanlighetens skul...) Har kärat ner mig ordentligt i min MTB, irrade runt drygt en timme efter jobbet på småstigar i Vilsta och bara njöt. Sen for jag hem och hämtade golfklubban som jag lånat och så iväg och slog en hink bollar. Och ja, det går lite bättre nu! Fick lite tips under en prova på-kväll i Torshälla, och även om antalet missade bollar fortfarande är stort så finns det nu ett litet hopp någonstans. Sen hade jag massage, det är rätt skönt att stå och knåda en halvtimme.. efter det skulle jag och Lotta ut på en liten kvällstur på inlines, mötte upp en annan vän på vägen och den lilla turen slutade drygt 1,5h senare.

Så fullt ös var det idag, ska dricka en liter vatten och försöka varva ner nu så jag kommer i säng!

I morgon blir det jogging =) Längtar...

Jaha. Då var det avklarat. Missade uppsatt mål med 25 minuter.. Besvikelse? Missnöje? Frustration? Nej för fasen, glädjen över att ändå passera mållinjen och äntligen få sluta springa kommer att sitta i minst en vecka till ;-) 

Kan ha vart det jobbigaste jag gjort under mina 24 år på jorden. Sammanfattning:

Starten- som vanligt ska jag klanta till mig bland startgrupperna, precis efter startskottet men innan startlinjen passerats fick jag för mig att skorna satt för löst, så jag började knyta om dem och när den lilla proceduren var avklarad så hade jag halkat bak en startgrupp...

km 1-3 - Till följd av proceduren ovan blev det ännu trängre än vanligt i starten, och de första 3 km gick åt för att undvika att trampa på någon och att själv bli trampad på.

km 4-10 - Underbara kilometrar längs strandgatan, gamla stan, söder mälarstrand. Det gick enkelt och jag njöt.

km 11-22 - Tungt. Benen blev tyngre och tyngre. Oroväckande tidigt i loppet. Magen bråkade, den gjorde ont och ville inte lämna mig i fred. Slutade dricka sportdrycken, avstod de annars så efterlängtade bananerna, höll mig blott till vatten...

km 23- började fundera över hur sjutton jag skulle ta mig i mål överhuvudtaget?

km 24 - En Baja-Maja underlättade min resa mot målet, tyvärr ej mer än tillfälligt.

km 25-30 - Fanns det möjlighet att fuska? Ta en genväg, en taxi, vad som helst.. 

(km 27 - baja-maja...) 

km 30 - OK, nedräkningen börjar...

km 31-35 - Tänk inte, känn inte, sätt bara ena foten framför den andra. Gärna med något som liknar ett frånskjut emellan. Det är jävligt simpelt,alla över typ 2 år klarar det.

(km 35 - baja maja) 

km 36-41 - Någonstans insåg jag att jag trots allt skulle klara det. Blotta tanken på stadion bar mig framåt. Jag springer, alltså lever jag...

km 41 - tro det eller ej, men det blev en baja-maja här också!

km 41- mål - Obeskrivlig känsla. Trots ett för länge sedan uppgivet mål hade jag ändå vunnit över min stackars sargade kropp. Jag tog mig över mållinjen med 5 minuter tillgodo mot förra årets tid och tillika mitt gamla personliga rekord. Och jag hade sprungit alla 42 kilometrar.  

Resten av kvällen är inte mycket att orda om, hann umgås lite med vänner innan jag somnade och så var den dagen slut!

Nöjd och glad med nya mål i sikte =)