Senaste inläggen

Av Maria - 25 maj 2009 22:16

Jag sprang alltså premiärmilen i slutet av mars, tangerade pers på 44.57 men drog i tiden så olägligt på mig en överbelastningskada i ett muskelfäste i höger höft. Sedan dess har jag varit förpassad till inlines, rullskidor och gym, fått hoppa över både Varvet och Skövde Marathon....


Frustrationen har varit stor och jag

har  kastat onda blickar på

varje löpare som passerat


Sen gjorde jag en "Matilda" och ignorerade smärtan, packade ryggan och sprang ca 1 mil i terräng, växlande med gång blev det totalt ca 25km. Två dagar senare är jag smärtfri (jag har mina teorier till detta fenomen, men är för trött för att dra dem nu...) 3 dagar senare (idag) är det fortfarande bättre men jag känner av det i vissa rörelser och i stretchingen. I morgon ska jag och Anders springa i Slalombacken!


Vad säger höften om det? Spänningen är olidlig...

ANNONS
Av Maria - 24 maj 2009 19:30

Jag tänkte skriva om min höft, att den efter fredagens mini-camp känns mycket bättre, att jag sprungit till simhallen idag och att jag är rädd att sova för att vakna och kanske ha ont igen.


Men låt mig istället skriva om en liten flicka som jag

fick nöjet att dela bastu med efter simningen


Jag ligger på översta sitsen, ensam i bastun, då en mamma och hennes dotter ca 3 år kommer in i bastun. "Sätt dig längst ner" säger mamman, varpå flickan klättrar upp på andra sitsen. Mamman sätter sig längs ner. Flickan: "Varför är det en kastrull där" och pekar på hinken med vatten och skopa. Mamman: " det där är en hink med vatten och skopa". Flickan: "varför är den där?". Mamman: " om man vill kasta vatten på stenarna så det blir ännu varmare". Flickan: "Kan vi göra det?" Mamman:" Vi kan ta lite med handen, annars blir det för varmt för dig" och skvätter sedan lite försiktigt på stenarna. Flickan, på små barns snusförnuftiga vis: "Man får inte kasta så MYCKET vatten på stenarna, bara lite". Mamman: "Nej precis, det får man inte." (Inte konstigt att baranen kommer ut i världen med konstiga värderingar...)


Nu kommer det in en utländsk kvinna i bastun, sätter sig ner bredvid flickan, greppar skopan och hivar iväg 4 fulla slevar mot aggregatet. Bastun blir sjukt varm och genom vattenångorna stirrar flickan på den utländska kvinnan med ögon stora som tefat. Mamman: "är det för varm tycker du?" Flickan, försiktigt: "Nej." Mamman: "Ska du följa med och handla sedan?" Flickan: "Ja." Utländska kvinnan hivar på 2 skopor till. Mamman: "Tycker du det är för varmt?" Flickan skakar på huvudet, stirrar fortfarande på kvinnan. Det blir tyst ett tag, sedan säger mamman (nedersta sitsen): "Nej nu tycker nog jag att det är för varmt, och så är jag hungrig.. Sitter du kvar om jag går och duschar?" Flickan, andra sitsen, nickar. Mamman går ut. Utländska kvinnan hivar på ytterliggare 2 skopor, till synes helt omedveten om konversationen bredvid. Det är nu så varmt i bastun att luften bränns och JAG funderar på att gå ut, men jag ligger kvar för att se hur det hela utvecklar sig. Jag har nästan gett upp när mamman sticker in huvudet och frågar om de inte ska gå och klä på sig och åka och handla. Flickan kliver då ner till första sitsen, tar ett bestämt grepp om hinkens handtag, tittar upp på kvinnan och bär med sig hinken ut ur bastun! Jag exploderar i skratt och följer efter. Jag fick en ny idol. 

ANNONS
Av Maria - 23 maj 2009 17:43

Slutade tidigt igår, tog 15-tåget från Eskilstuna. Planen att hoppa av i Södertälje för vidare pendeltågsfärd till Östertälje och därifrån till fots vidare hemåt höll dock på att gå om intet... ty sömnen anföll som en myggsvärm i träsket och en nyvaken Maria är ingen fröjd att ha att göra med. Motivationen på minus och en längtan efter godis och TV höll på att stjälpa hela planen. Som tur är vet jag efter 25 år med mig själv att man inte bör lyssna på mig när jag sovit en middagslur...


Så, planen fortskred, och 30 min senare traskade jag iväg längs leden in mot skogen. Första etappen innehöll 12 friska kilometer fram till Brosjön. Växlande skogterräng, grusväg och mindre asfaltsväg och ska sanningen fram så var det rätt segt, jag var riktigt trött när jag kom fram. Sprang bitvis och just det gick dock oväntat lätt 'nd[, trots 10kg packning. Antar att all styrketräning och rullskidåkning inte varit bortkastat. Höften fanns där och påminde och gnällde lite men gjorde inget större väsen av sig. Väl framme i Brosjön blev det en kort rast och en halv chokladkaka. Fortsatte sedan, springandes, vidare mot Lida 7km. Och nu! Ny energi, lätta ben, vacker väg, och efter 8 veckors väntan fick jag uppleva löparglädje igen! Och vad jag njöt av den. I nästan 5 km njöt jag, sen tog jag det säkra före det osäkra och växlade ner. Det gick fort och lätt att komma till Lida där jag nyttjade stugområdets toalett och tvättade av mig lite och fyllde vatten.


Vidare på sista etappen, ca 6km till vindskyddet jag utsett till natthärbärge. Fylld av lycka efter springturen fortsatte jag i samma anda och det blev 6 kilometers växlande mellan gång och jogging. I samma stund som jag började se mig om efter vindskyddet föll de första dropparna, och precis då jag tänkte stanna för att ta på mig regnjackan dök den lilla hyddan upp bredvid stigen. Efter ombyte, middag och lite bokläsning somnade jag gott till älgarnas bökande ute i den torrlagda fd Kvarnsjön.


I morse fortsatte jag vandrades hemåt, och eftersom jag förbjudit mig själv att springa tog de sista 16km dryga 3h att avverka i terrängen.


Efter en shopping-och fikatur på stan sitter jag nu och väntar på bror och svägerska som ska på partaj i Solna och brorson Leo som ska hålla mig sällskap i kväll! Det blir pizzabak och godis =) Och höften? oförändrat tror jag. Den liksom gör lite småont hela tiden men verkar inte ha förämrats. 


Lite bilder från turen...

Av Maria - 19 maj 2009 22:28

Egentligen skulle man kunna träna bara det man gillar. Hoppa alla grispassen, slippa träningsångest och gruvsamhet. Fast det funkar inte så. Inte för mig, inte för någon som tränar mer seriöst än den glade vardagsmotionären.


För det är någon särskilt att göra dessa pass, att ta sig över sina egna motståndsbarriärer och inse att det faktiskt var ok.


Eller inse att att det var precis så jobbigt och trist som väntat, men att man klarar det ändå. Man måste utanför sina egna bekvämlighetszoner för att utvecklas, både fysiskt och mentalt. Ta den där disskusionen på jobbet, stå för sin åsikt i gänget, springa den extra intervallen, lägga på ett kilo till på skivstången...


Jag har några hatpass, och ett av dem är intervaller på gymmets roddmaskin. Just för att det är så äckligt tråkigt och jobbigt måste jag göra dem emellanåt, och igår var en sån dag. Grymt skönt att släppa på spännbanden runt fötterna efter den 7e intervallen och jag njuter än idag av att det är så länge tills nästa gång. Dessutom är jag övertygad om att man inte får uppleva de där härliga guldpassen och man aldrig genomlider ett riktigt grispass...

Av Maria - 17 maj 2009 19:53

Har hållit på att greja på balkongen ett tag, resultatet såhär långt! (kolla Danne din säng är på plats =)


En bild på vår fina prickiga tapet som nu pryds av ett foto från Japanresan fick vara med också

Av Maria - 17 maj 2009 12:44

Efter lite pusslande och ett par ompackningar var allt på plats- Tält, sovsäck, liggunderlag, kök, mat, vatten, karta, underställ, jacka och en bok- i en 35 liters löparrygga! Tack och lov för det fina vädret, för det fanns inte en kubikcentimeter kvar för varmare kläder. Tog tåget en station till Huddinge där jag klev på Sörmlandsleden etapp 6:1 (14km). Började gå, men redan ovanför första backen började det rycka jogg-nerven och jag testade på några små springsteg... verkade funka. Och så fortsatte det den närmaste milen, växlande gång-jogg (joggade givetvis så fort jag anade ett möte på leden vilket följdes av många uppmuntrande ord- egot måste få sin boost också).


Efter nästan 2h kom jag in på etapp 6 som går mellan Lida och Paradiset, där jag tog av österut mot Paradiset. Här började rapporter från Göteborgsvarvet droppa in från familj och klubbkamrater, och då beskedet kom att jag fortfarande innehar familjerekordet var jag tvungen att jogga två hela kilometrar i sträck. Det som var så bra var att ryggsäckens höftbälte tryckte precis över höftbenen där smärtan i höger höft sitter, så jag visste inte om det var höften som gjorde ont eller ryggan som skavde. Valde att tro på det senare och fortsatte jogga. Hade ca 4km kvar till det tänkte nattlägret och kände mig löjligt pigg. 


Väl framme visade det sig att jag skulle få sällskap av ett par i min ålder och hennes pappa som var ute och testade utrustning inför en kommande fjälltu. Nog för att jag älskar ensamheten när jag är ute i skogen, men det var rätt trevligt med en pratstund i kvällsolen innan jag kröp in i tältet med Schlager i öronen.


Schlager ja- dessa sångtävlingar. Det och mässor är något jag aldrig kommer att inse hur fantastiskt dåligt det är innan jag upplever det. Gång på gång på gång. Jag går på mässor, hälsomässa, fritidsmässa, utemässa, matmässa, husdjursmässa, chokladmässa och designmässa bara för att förundras över hur folk i denna trängsel orkar vara som gamar på gratisgodiset. Går ut efter en timme och säger att aldrig mer... Lika är det med melodifestival. När jag var liten var deten stor grej, vi laddade med röstlappar, godis och popcorn och hela familjen satt soffade framför TV:n. Det är inte samma sak idag. Jag borde inse att stämmningen satt mer i godisskålen, förväntningen och sällskapet än i framträdandena på TV:n. Och hur tänkte jag nu egentligen? Jag menar- radio??? Nåja, jag insåg snabbt mitt misstag (igen) och övergick till Haruki Murakamis "What I talk about when I talk about running".


Vaknade tidigt av att jag frös. Oroar mig lite för detta, att jag fryser så j***a mycket så fort kroppen går i vila. Trots dunsäck och ullunderställ är jag som en djupfryst fiskpinne framåt 5-tiden. Hur ska det gå uppe i fjällen i höst? Nåja... gick upp, packade ihop och kokade gröt i ett hast för att komma ut på leden och få upp värmen igen. Väl i rörelse gick detta fort, och snart tog jag rast i morgonsol och vilade de där missade sovtimmarna på morgonen. Underbart skönt.


Kom efter en liten omväg fram till Rudan där jag köpte en kaffe och tog pendeln hem igen.


En campingtur light som gav mersmak inför sommarens äventyr! 

Av Maria - 16 maj 2009 11:27

En hel del kan man säga.  Idag går Göteborgsvarvet av stapeln. Över 53700 löpare ska trängas på gatorna, pinas och njuta, den konstiga men härliga kombinationen av två motsatta känslor som löpningen erbjuder. Mina bägge bröder och mamma är där, har antagligen hämtat nummerlapparna vid det här lagen. Gissar att de nu sitter på gräset och äter pastasallad.  Kul för dem Jag är inte bitter Käre sambon sitter på planet till Las Vegas. Åker med företaget och blir borta en vecka. Skiner solen i Vegas?  Jag ÄR inte bitterfaktiskt inte  Nej, varför skulle jag vara det? Det vore jävligt nice att svettas med de andra på gatorna i Götet, det vore inte helt fel att glida runt på gatorna i Vegas, men det är heller inte helt fel att packa ryggsäcken ochsticka ut i skogen två dar. Det är rätt skönt att vara själv hemma en vecka.  Och, kan man vara annat än lycklig när sommaren tafsar, det är snart semestertider och ett nytt jobb som väntar och lockar i augusti.  Haha, smaka på den, nytt jobb! I Stockholm. 15 min bort med tåg, eller cykel/inlines/rullskidor/löpavstånd =) Jag ska bli bäst på handrehabilitering! Varför jag inte springer? Höft-helvetet ger sig inte. Börjar tröttna på att rulla fram.
 

Av Maria - 29 april 2009 08:19

Jag har inte lagt ner skrivandet. Jag bara funderar på att göra det. Jag saknar det, men det är ändå en lättnad att slippa. Det är skönt att skriva, att formulera tankar i text. Fritt skrivande, möjlighet att välja bort, lägga till, låta bli och överdriva lite. Det ger en mening att andra läser det, samtidigt som det hämmar. En del saker vill jag inte att andra ska läsa, ofta de saker jag helst vill skriva. En press på att skriva bra, kul, tänkvärt och intressant.


Men jag saknar det


Vi får se vad det blir 

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se