Senaste inläggen

Av Maria - 6 mars 2009 18:45

Den som väntar på något gott... Idag var jag förbi hos MestUte för att hämta mina nya terrängdojjor, och jag ska säga att det var med lättnad jag stoppade ner foten och kände hur den passade perfekt i skon. Tog en joggingtur med detsamma, och jag kommer aldrig att ta dem av mig. Jag ska sova med dem på. Kan bli lite grusigt i sängen, men så får det bli. Jag är kär, igen.


"Designed for the off-road runner who wants exceptional fit, performance and breathability, the Mountain Masochist is lightweight and responsive with killer traction. Waterproof/breathable GORE-TEX® insert keeps feet dry through rain and mud."

ANNONS
Av Maria - 5 mars 2009 22:23

Från Vasaloppshelgen:

ANNONS
Av Maria - 5 mars 2009 21:00

Jaha, nu var det avklarat. Vasaloppets-barriären är överklättrad och nya vyer breder ut sig. Långpass, snabbpass, premiärmil, träningsläger, marathonlopp, Göteborgsvarv, Indelsleden och Vertex och BAMM borta vid horisonten.


Hade räknat med en vilovecka den här veckan, några lugna dagar att slicka såren efter helgens bravader. Men jag mår toppen! Kroppen känns hur fräsch som helst och jag har ingen som helst lust att slösa bort en helg genom att hoppas över långpasset. Tvärtom, här ska det läggas till kilometrar! Efter 10h i skidspåret känns 25km som en behaglig sträcka, och det passar perfekt med en runda till Tyresö där vi har vänner med dusch. J har ett nytaget körkort och bistår gärna med skjuts hem. Dessutom säger SMHI att solen ska skina, blir det bättre?


Men först kommer en fredag som innehåller en jogg till jobbet och ett snabbpass hem.


Förresten, anmälan till Vasaloppet 2010 är klart och betalt 

Av Maria - 2 mars 2009 20:26

Så var det gjort. Med äran i behåll sitter jag åter i Stuvsta, med en lycklig själ i en värkande kropp.


Det är egentligen först när man sitter i bilen från Mora till Sälen som man inser hur långt 9 mil är. En efter en passerar man stationerna längs spåret som aldrig tycks ta slut. Och så plötsligt stod man där, nånstans i mitten i den allra sista startfållan, omgiven av nästan 14000 andra dårar, och väntade på att startskottet skulle gå.


3-2-1 PANG! Och så ingenting. Sen...ingenting. Sen, sakta, sakta, anade man att det rörde på sig framför en. Tuffade på i gångfart fram till den beryktade första backen, där det åter var stopp. Ca 1h senare var det bara 88 km kvar till mål. Nog för att jag tänkt gå ut försiktigt, men...


Första stationen, Smågan, nåddes efter ca 2h skidåkning i ett makalöst blygsamt tempo. Väl framme höll sig brådskan undan och jag hade både kissat, tejpat lite mer på fötterna och bytt några ord med Andrea (en gammal vän från gymnasiet) innan jag tuffade vidare mot nästa station.


Sedan avverkades sakta men säkert kilometer för kilometer, vid varje station stod familjen och hejade och allt kändes toppen! Glidet under skidorna var dessvärre inget att skryta med, kanske borde jag skaffat nya skidor istället för att köra med brorsans gamla.. jag hade liksom inte riktigt tagit förberedelserna på allvar kände jag. Men jag sprang som en bergsget i uppförsbackarna i allafall!


Då det var 19km kvar blev det tungt. I förhållande till de 71 avverkade verkade de återstående som en lätt match, men 19km är fortfarande 19km. Värken i ryggen och axlarna kom och gick med olika intensitet, kände riktigt hur kroppen ifrågasatte varför jag inte bara stannade och satte mig ner? Men det gjorde jag såklart inte. Nejdå, stavtag för stavtag kom målet allt närmare. Det kändes då som att jag aldrig under något tidigare lopp längtat så mycket efter att passera mållinjen. Aldrig tidigare har jag heller utsatt kroppen för över 10 timmars konstant påfrestning.


Så, tillslut, passerades mållinjen och jag kunde trött, nöjd och lycklig konstatera att jag klarat det.


Stort tack till alla som peppat och gratulerat, det har betytt jättemycket glädje att ni velat följa mig under loppet =) Och stort GRATTIS till alla vänners fantastiska prestationer; Brorsan som gick under 7h, Sofie som spöade mig med en halvtimme, Marcus och Niclas som presterade bra på 8 resp. 7h och 30min, Fobba som slog till på 6h och 14minuter, Ken från IF Linnéa som drog till med en tid under 6h, James som brorsan lurat in från Karlstad och som jag fick kämpa hårt för att ta mig förbi, och sist men inte minst John, som placerade sig på 190 plats med tiden 4:43:43. (John, jag skryter för mina vänner här nere och säger att du är min granne ävan fast det var några år sedan nu jag flyttade - i själen är jag ändå Ljustorpare)


Vad jag gör nu? Söker rullskidor på Blocket inför Vasaloppet år 2010!

Av Maria - 26 februari 2009 23:38

Veckan då jag borde ladda som bäst är hjärnan och kroppen i total disharmoni. Kankse just för att jag tänker att jag borde ladda som bäst? Tyvärr funkar jag inte så bra utan en del rutiner, så när jag bryter dem för att uppnå något

"bra " blir det mest kaos.


Laddar energi från godis istället för mat, sover efter jobbet och springer på nätterna. 


Tack och lov är det fredag i morgon 

Av Maria - 24 februari 2009 21:54

9 mil....

Av Maria - 23 februari 2009 22:26

Jordens träningsvärk efter gårdagens strapatser på sjön, och så 1,5h jogging med lite blandat fartinnehåll. Sista riktiga passet innan söndagens dårskap... nu är det bara att äta, sova och be till väderguden en stund varje kväll. 


En intressant grej är boendet. Vi ska bo i husvagn i Mora, så långt allt väl. När jag tänker tillbaka på barndomens semestrar så har husvagnen en given plats. Här har det sovits, ätits, spelats kort, läst serietidningar, setts på TV, fikats, lyssnats på smattrande regn, bråkats, lekts.... många fina minnen. Men jag tänker också på den tiden när jag och mina äldre bröder inte längre mätte pygmé-format, på den tiden det inte kändes odelat frestande att tillbringa dygnets timmar på 10 kvadrat tillsammans med hela familjen. Antar att tonårens revolt-hormoner hade en viss roll i det hela också, men plötsligt blev yta väldigt viktigt för mig.


Nu ska vi alltså bo i husvagnen igen, hela familjen tillsammans. Familjen är dessutom större nuförtiden med brorsbarn, partners och husdjur. 6 vuxna, 1 barn och 1 hund. Och jag bara längtar, tänk vad saker kan förändras!

Av Maria - 22 februari 2009 18:55

Trodde knappt mina ögon när jag vaknade och möttes av ett snölandskap utanför dörren. Den tänkta långturen till fots byttes mot pjäxor och skidor, tack för det sa hälsenan som börjat gnälla om nätterna. Tuffade på mot sjön med stavar som mött asfalten för mycket under hösten och därför hade det alldeles för kämpigt med greppet idag. Väl på sjön blev det att ta till skate för att skona de utnötta trugorna. Gled fram bra över ett lagom tjockt snötäcke, en välbekant trötthet i skinkan påminde om alla utblivna timmar på skidor, men det var inte värre än att jag kunde njuta av färden. Kan ju ta en 3-4 varv runt sjön tänkte jag glatt- tills jag vände. Medvind kan tyckas vänlig, men är bara en del av en pakt tillsammans med motvinden. En falsk smekning på kinden, en vänskaplig puff i ryggen, och då är fast i hennes lögn. Grundlurad. För när du vänder dig om och möts av piskande vindbyar, snön sticker som småspik i ansiktet och ögonlocken fladdrar som ett flipperspel, då skrattar hon högt och elakt. Slår en high-five med sin paktkompanjon motvinden som skrockande blåser mössan av dig, och så dansar de tillsammans runt som virvelvindar.


Det blev bara en vända på skidor, men sen hämtade jag min kumpan Jens och så tog vi en tur med skridskorna också. Avslutade det hela med en lunch på Söder och ett besök på gymmet. Känner mig laddad inför veckan, hoppas bara att SJ/SL har någon form av förberedelse för att det möjligen kan komma snö på vintern. Det har liksom hänt förr...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se